Miljön har under senaste åren alltmer blivit föremål för en samhällsdebatt. Sverige har idag en samordnad och enhetlig miljölagstiftning samlad i miljöbalken. Den utgör en av de mest utförliga lagarna i rättsordningen, som ska säkerställa ett skydd för miljön såväl som för människors liv och på så sätt främja en hållbar utveckling. En sådan lagstiftning kan förefalla naturlig att uppfatta som tvingande. Det är däremot inte en självklarhet och det anges inte uttryckligen huruvida reglerna i miljöbalken är tvingande eller dispositiva. Miljöbalken reglerar många olika områden och innehåller bland annat ett eget straffrättsligt område som reglerar sanktioner och skadestånd. Balken innehåller dessutom egna skadeståndsbestämmelser i 32 kap., vilka på senare tid har ställts på sin spets. I november 2019 avgjorde HD det uppmärksammade fallet mellan Swedavia airports AB och Svedala Kommun. Tvisten avsåg ett skadeståndsanspråk enligt 32 kap. miljöbalken, på grund av en miljöskada. Kommunen åberopade tillämpning av reglerna i 32 kap. trots att det förelåg ett avtal mellan parterna. Frågan ställdes huruvida avtalets existens innebar att det inte var möjligt att tillämpa reglerna i 32 kap. HD hade därmed först att utreda huruvida reglerna är dispositiva och kan avtalas bort, för att sedan bedöma huruvida parternas avtal utesluter tillämpningen av reglerna.