I denna uppsats utreds dels om en Internetleverantör har ett medverkansansvar enligt BrB, när den i sin roll som mellanhand, via tjänsten Internetuppkoppling ger sina kunder tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt gällande rätt, och dels huruvida det svenska rättsläget är förenligt med de direktiv som har utfärdats av EU på området.  I uppsatsen undersöks möjligheten till vitesförbud enligt 53 b § URL, i förhållande till lagstift-ning, förarbeten och EU-direktiv. Vidare undersöks både svensk praxis på området och ett för-handsavgörande från EU-domstolen. I ett försök att förstå gällande svensk rätt görs även en kortare jämförelse med dansk rätt, och dess domstolars möjlighet att utfärda vitesförbud mot Internetleverantörer. Utifrån bestämmelsen om vitesförbud i 53 b § URL torde det inte vara möjligt för en svensk domstol att utfärda ett vitesförbud mot en Internetleverantör som enbart tillhandahåller tjänsten Internetuppkoppling åt sina kunder. Det framkommer av de svenska förarbetena att det, för att utfärda ett sådant förbud, krävs både vetskap om intrången samt ett avtalsliknande förhållande mellan Internetleverantören och intrångsgöraren.  Vi kommer slutligen fram till att även om artikel 8.3 i Infosoc-direktivet kan anses ha imple-menterats på rätt sätt enligt dess ordalydelse är tillämpningen av 53 b § URL, i enlighet med förarbetena, i dagsläget sådan att den torde strida mot syftet med artikel 8.3. Det anser vi bör leda till att en direktivkonform tolkning av artikeln inte bara kan, utan även ska tillämpas av svensk domstol. Således kan, enligt oss, en Internetleverantör, genom att förbjudas medverka till intrång, åläggas att blockera sina kunders tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt 53 b § URL även i de fall där leverantörerna endast med-verkar genom att tillhandahålla tjänsten Internetuppkoppling.