Nedladdning och streaming på internet har med ny modern teknik och internets tillgänglighet kommit att bli ett svårkontrollerat problem när det kommer till immaterialrätt och då särskilt avseende upphovsrätten. Upphovsrättsinnehavarna står inför en situation där rättigheter riskerar att kränkas utan tillgång till tillfredsställande möjligheter att förhindra detta. Nedladdningens omfattning är dessutom betydande, cirka 51 % av den svenska befolkningen mellan 16-34 år använder sig av fildelning enligt SCB:s undersökning, vilket har åtminstone viss negativ ekonomisk effekt för upphovsrättsinnehavaren. Risken för en minskad innovationsvilja ökar därmed.   En hitintills relativt outnyttjad part med möjlighet att påverka är internetleverantören, som innehar möjligheten att blockera användarnas tillgång till den intrångsgörande webbsidan. I enlighet med bland annat Infosoc-direktivet har upphovsrättsinnehavaren rätt att begära förelägganden gentemot denna part och i år, 2014, meddelades en dom i EU-domstolen som mycket väl kan öka internetleverantörernas inblandning och ansvar. Domen behandlade rollen som mellanhand och konstaterade att även internet-leverantörer utan avtalsförhållande med intrångsgöraren, och utan bevis för att dess användare laddar ner, kan bli föremål för förelägganden i ställningen som tredje part. Den andra delen av domen rörde utformandet av föreläggandet i sig och huruvida detta ska utformas generellt eller bör specificeras utan möjlighet för internetleverantören att modifiera åtgärderna efter egen bedömning. Den proportionalitetsbedömning som enligt tidigare praxis från EU domstolen alltid ska ske mellan EU:s grundläggande rättigheter är avgörande i denna del. Domstolen anser att generella förelägganden är i överrensstämmelse med rättigheterna och nämner över huvud taget inte de specifika föreläggandena, i enlighet med den hänskjutande domstolens frågor.    I uppsatsens analys och diskussion fokuseras med utgångspunkt i syftet dels på om internetleverantörer är en lämplig part att pressa för att minska intrången i upphovs-rätten, särskilt med hänsyn till deras roll som tredje part. Dels diskuteras huruvida generella eller specifika förelägganden bör utdömas samt vilket av dessa förfaranden som är mer förenligt med EU:s grundläggande rättigheter än det andra. Slutsatserna av denna avslutande del blir att internetleverantörer mycket riktigt är en lämplig part att ställa krav på. Dock bör tredjepartsaktörer inte blandas in förrän i ett senare skede, förslagsvis när den internetleverantör som faktiskt tillhandahåller internet till intrångsgöraren har lokaliserats utanför Europas gränser och bedömts som oåtkomlig. Att detta är orättvist gentemot internetleverantörerna som tredje part är inget hållbart argument då det är orättvist även gentemot upphovsrättsinnehavarna när de inte erhåller ett korrekt skydd för sina rättigheter.   Med hänsyn till att förelägganden kan motiveras med diverse bakomliggande syften som i detta fall är svåra att avgöra måste generella förelägganden bedömas vara mindre lämpliga. Till detta kommer det faktum att domstolen vid generella förelägganden genomför den nödvändiga rättighetsavvägningen först i efterhand och att internetleverantören därför beläggs med ett stort ansvar för bedömningen i den frågan. Risken för onödiga kränkningar av rättigheter, informationsfriheten till exempel, bör minska om besluten om blockeringsåtgärder sker utan internetleverantörens godtycke och istället utdöms efter en lämplig avvägning i domstolen. Det specificerade föreläggandet kan sedan efterföljas ordagrant av internetleverantören som då med all säkerhet undslipper ett utdömande av vite på grund av otillräckliga åtgärder.

No description available.

No description available.

I denna uppsats utreds dels om en Internetleverantör har ett medverkansansvar enligt BrB, när den i sin roll som mellanhand, via tjänsten Internetuppkoppling ger sina kunder tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt gällande rätt, och dels huruvida det svenska rättsläget är förenligt med de direktiv som har utfärdats av EU på området.  I uppsatsen undersöks möjligheten till vitesförbud enligt 53 b § URL, i förhållande till lagstift-ning, förarbeten och EU-direktiv. Vidare undersöks både svensk praxis på området och ett för-handsavgörande från EU-domstolen. I ett försök att förstå gällande svensk rätt görs även en kortare jämförelse med dansk rätt, och dess domstolars möjlighet att utfärda vitesförbud mot Internetleverantörer. Utifrån bestämmelsen om vitesförbud i 53 b § URL torde det inte vara möjligt för en svensk domstol att utfärda ett vitesförbud mot en Internetleverantör som enbart tillhandahåller tjänsten Internetuppkoppling åt sina kunder. Det framkommer av de svenska förarbetena att det, för att utfärda ett sådant förbud, krävs både vetskap om intrången samt ett avtalsliknande förhållande mellan Internetleverantören och intrångsgöraren.  Vi kommer slutligen fram till att även om artikel 8.3 i Infosoc-direktivet kan anses ha imple-menterats på rätt sätt enligt dess ordalydelse är tillämpningen av 53 b § URL, i enlighet med förarbetena, i dagsläget sådan att den torde strida mot syftet med artikel 8.3. Det anser vi bör leda till att en direktivkonform tolkning av artikeln inte bara kan, utan även ska tillämpas av svensk domstol. Således kan, enligt oss, en Internetleverantör, genom att förbjudas medverka till intrång, åläggas att blockera sina kunders tillgång till tjänster/webbsidor som används för att begå immaterialrättsintrång enligt 53 b § URL även i de fall där leverantörerna endast med-verkar genom att tillhandahålla tjänsten Internetuppkoppling.