En stor andel, eller i stort sett samtliga, i Sverige registrerade aktiebolag är fåmansföretag. Fåmansföretag är en skatterättslig benämning som medför att företagets delägare beskattas med särskilda beskattningsregler för att begränsa möjligheterna för delägare att kunna skatteplanera. I aktiebolag med få ägare har lagstiftaren bedömt att det föreligger en risk för att ägarna utnyttjar tvåpartsförhållandet mellan ägare och företaget och därigenom bestämmer hur överskott ska hanteras utifrån vilket alternativ som är mest fördelaktigt skattemässigt. Detta benämns inkomstomvandling. Lagstiftaren har emellertid funnit att det i vissa situationer inte föreligger en risk för inkomstomvandling. Utomståenderegeln infördes av den anledningen som en möjlighet för delägare att undgå att beskattas enligt de särskilda beskattningsreglerna. För att utomståenderegeln ska kunna tillämpas behöver det visas att utomstående, direkt eller indirekt, inte innehar kvalificerade andelar och att det inte föreligger särskilda skäl för att den utomståendes andelar ska ses som kvalificerade. Sedan utomståenderegeln infördes i nationell lagstiftning har det skett förändringar på regelns tillämplighet på grund av lagändringar och prejudikat. Rättsutvecklingen har medfört att det är mer som behöver visas för att kunna bedöma om utomståenderegeln ska kunna tillämpas. I takt med att rättsutvecklingen har påverkat utomståenderegeln har bevisningen för regelns tillämplighet även blivit svårare. När utomståenderegeln infördes klargjordes det i förarbetena att det är sökanden som har bevisbördan, men med hänsyn till rättsutvecklingens inverkan på bevisningen har det blivit mer oklart. I denna uppsats utreds det om eller i vilken mån sökanden fortsatt ska ha bevisbördan för utomståenderegeln. Med anledning av att det är sökanden som normalt har störst intresse och lättast att få fram bevisning dras slutsatsen att sökanden fortsatt har bevisbördan. Om det emellertid föreligger situationer där Skatteverket bedöms ha större tillgång till nödvändig information ska Skatteverket kunna behöva ge ut informationen till sökanden. Det innebär emellertid inte att Skatteverket övertar en del av bevisbördan. Om varken sökanden eller Skatteverket har det enklare att få fram bevisning är utgångspunkten att sökanden bär bevisbördan och därigenom även bär risken för att utomståenderegeln inte kan tillämpas. Sökandens intresse av utomståenderegeln är det som är avgörande.