August Strindbergs dramer Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten har många likheter och brukar ofta refereras till som ”drömspel” på grund av deras drömlika stämning. Vad skapar denna stämning? Den här uppsatsen undersöker hur olika typer av upprepning utgör grepp med vilka Strindberg bygger sin speciella värld, som står mitt emellan drömmen och verkligheten. Det är en närläsning som både ser till makro- och mikroperspektiv; undersökningen gäller både retoriska språkfigurer i dialogen och större strukturella upprepningar i dramat.   Upprepningens betydelse för skapandet av drömstämningen i Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten kan i en bredare bemärkelse inte överdrivas. Trots dess mycket olika former i dramerna spelar den i alla tre pjäserna en stor roll. I Till Damaskus I är den strukturella och materiella upprepningen avgörande grepp i dramat. I Ett drömspel är återkommande scener och inte minst upprepningen i replikerna påtagligt och skapar effektivt en känsla hos läsaren av att befinna sig i en dröm. I Spöksonaten är det upprepningen av tidigare händelser innan dramats början i form av traumatiska minnen i olika konkretiserade former, som spelar störst roll och som man skulle kunna hävda utgör dramats mest bärande komponent. Trots dramernas många olikheter, förenas de av många likheter – så många och grundläggande att det inte skulle vara omöjligt att kalla dem för en drömspelstrilogi.

This written portion of my thesis documents how I, as director, conceptualized, devised and staged an immersive adaptation of August Strindberg’s A Dream Play, with the support of a large team of collaborators including: assistant directors, dramaturgs, designers, stage managers, and actors. In this document I attempt to synthesize the discoveries I made in this process regarding the challenges and experience of directing immersive theater, including the importance of giving up directorial control and relying on my collaborators as partners in the creation of the production. I begin with an introduction to the research I conducted into the field of immersive theater as well as my research on the work of August Strindberg, with a specific emphasis on the themes and context of A Dream Play. I then describe how I led my creative team through the process of designing a devised immersive theater production by encouraging open communication and fostering an atmosphere of trust. I also discuss the casting process and my efforts to establish an autonomous ensemble by allowing the actors to choose their own parts, write their own scripts, and devise their own scenes. I reflect on how I navigated the unpredictable nature of immersive theater, through a careful balance between detailed planning and free exploration, all the while embracing the possibility of failure as an expected part of the process. Finally, I attempt to assess the success of the production through examination of the impact it had on its audiences based on my own personal observations, as well as feedback collected through formal methods of survey.