Detta examensarbete tar med er på en resa genom en designprocess. Den började i enenkel fråga om hur jag går tillväga för att utifrån en pjäs göra en möbel, men blev till en djupdykning i mitt eget sätt att arbeta och en psykologisk analys av någon som inte finns.Jag har med avstamp i August Strindbergs pjäs Ett Drömspel försökt designa en möbel som solidifierar karaktären ”Officern”. Efter analyser bestämde jag att denna möbel skulle vara ett skåp. Jag har sammanfört mina tidigare erfarenheter från teateranalys med möbeldesign för att försöka svara på frågorna: Hur jag går tillväga för att skapa en möbel som ska personifiera/ konkretisera en karaktär ur en pjäs och i förlängningen sammanfatta ett dramatiskt verk? Hur ser en fungerande designprocess ut för mig? Karaktären ”Officern” är stram och tillknäppt med ett hårt yttre, men döljer en insida som går att likna vid ett oskyldigt barn. Mitt skåp skulle spegla detta och det blev en möbel där jag i gestaltningen försökte utmana vad ett skåp kan vara. Skåpet har en traditionell utsida som ger glimtar av en inre scen, eller drama, som går att finna inuti. Att utforska min designprocess var syftet med denna uppsats, och i detta utforskandevisade sig att utgå från ett Ett Drömspel vara en lämplig allegori. Designprocessen har emellanåt varit kaotisk, ologisk och tumultartad, precis som pjäsen. Men precis som det allteftersom i Ett drömspel framträder mönster, samband och djup, så har det också gjort i min designprocess och i det har jag lärt känna mitt eget skapande på ett djupare sätt. / This thesis invites you the reader on a journey through a design process. It started with a simple question of how I would go about making a piece of furniture based on a play but became a deep exploration into my own way of working and a psychological analysis of someone who does not exist. Based on August Strindberg’s play A Dream Play, I have tried to design a piece of furniture that solidifies the character “The Officer”. After analysis I decided this furniture to be a cabinet. I have combined my previous experiences from theater analysis with furniture design to try to answer the questions: How do I go about creating a piece of furniture that will personify/concretize a character from a play and at the same time summarize a dramatic work? What does a working design process look like for me? The character “The Officer” is proud and tightly wound with a hard exterior but hides an inside that can be compared to that of an innocent child. My cabinet should reflect this, and it became a piece of furniture where I tried to challenge the definition of what a cabinet can be. The cabinet has a traditional exterior that gives glimpses of an interior scene, or drama, that can be found inside. Exploring my design process was the purpose of this essay, and in this exploration, using a A Dream Play as a starting point turned out to be a suitable allegory. The design process has at times been chaotic, illogical and tumultuous, just like the play. But just as it does in the play, patterns, connections and depth emerged, as it has in my design process and in that I have gotten to know my own creative process in a deeper way.

August Strindbergs dramer Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten har många likheter och brukar ofta refereras till som ”drömspel” på grund av deras drömlika stämning. Vad skapar denna stämning? Den här uppsatsen undersöker hur olika typer av upprepning utgör grepp med vilka Strindberg bygger sin speciella värld, som står mitt emellan drömmen och verkligheten. Det är en närläsning som både ser till makro- och mikroperspektiv; undersökningen gäller både retoriska språkfigurer i dialogen och större strukturella upprepningar i dramat.   Upprepningens betydelse för skapandet av drömstämningen i Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten kan i en bredare bemärkelse inte överdrivas. Trots dess mycket olika former i dramerna spelar den i alla tre pjäserna en stor roll. I Till Damaskus I är den strukturella och materiella upprepningen avgörande grepp i dramat. I Ett drömspel är återkommande scener och inte minst upprepningen i replikerna påtagligt och skapar effektivt en känsla hos läsaren av att befinna sig i en dröm. I Spöksonaten är det upprepningen av tidigare händelser innan dramats början i form av traumatiska minnen i olika konkretiserade former, som spelar störst roll och som man skulle kunna hävda utgör dramats mest bärande komponent. Trots dramernas många olikheter, förenas de av många likheter – så många och grundläggande att det inte skulle vara omöjligt att kalla dem för en drömspelstrilogi.