När någon frihetsberövas drabbar det ofta fler än bara den frihetsberövade. Det finns en del forskning påbarn till frihetsberövade föräldrar där forskningen har visat att barn är i stort behov av stöd i en sådansituation. Det finns även stödinsatser och frivilliga föreningar som fokuserar på ett barnperspektiv närnågon frihetsberövats. Men inte sällan finns det fler anhöriga än bara barn, så som föräldrar, syskon,vänner, partners och gemensam vårdnadshavare till barn. Forskningen om dessa anhöriga är bristfälligmen forskningen som finns visar att det finns ett stort behov av stöd och information även för dem närnågon frihetsberövas. Syftet med studien är att studera hur socialtjänsten, kriminalvården och frivilliga organisationer uppleveratt anhöriga till frihetsberövade påverkas av den närståendes brott och straff samt upplevelsen avanhörigas behov av stöd och information. För att kunna svara till studiens syfte har tre forskningsfrågorformulerats som besvarar hur yrkesverksamma upplever att anhörigas påverkas av brottet och straffet,hur yrkesverksamma bemöter anhöriga och hur de upplever anhörigas behov av stöd. Studien har enkvalitativ forskningsansats och elva semistrukturerade intervjuer har genomförts för insamling avempiri. Sedan har resultatet analyserats med stöd av tidigare forskning och studies teoretiska ramverksom består av Erving Goffmans teori om stigmatisering och Mats Tyrstrup redogörelse för begreppetorganisatoriska mellanrum. Resultatet visar att yrkesverksamma upplever att anhöriga påverkas av en närståendes brott ochfängelsestraff, främst genom social bestraffning med skam, stigma och med rädsla att uteslutas. Vidare visar resultatet att det inte sällan sker en krisreaktion hos anhöriga där det finns ett stort behov av stödoch information, främst i ett tidigt skeende av en rättsprocess. Stödet bör främst fokusera på att stärkaanhöriga eftersom de är viktig del i frihetsberövades rehabilitering och återanpassning i samhället.Resultatet visar att många av de yrkesverksamma, oavsett verksamhet, försöker i mån av tid vara ettmedmänskligt stöd vilket intervjupersonerna upplever vara tillräckligt i en svår situation. Detframkommer dock att det inte finns något specifikt stöd till målgruppen men det uppstår en fråga omvem som skulle kunna vara ansvarig för detta då det idag faller utanför verksamheternas ansvars- ochfokusområde. En samverkan mellan olika myndigheter och verksamheter beskrivs nödvändigt men är idagsläget frånvarande där en konsekvens av detta är att anhöriga faller mellan stolarna, vilket skullekunna förhindras genom en samverkan.