Uppsatsen handlar om hur det konstpedagogiska dilemmat har ändrats från att förr ha handlat om svårigheten att få den inom konst outbildade ”folkmassan” att besöka konstmuseerna till att idag hitta en fungerande hållning till besökare som kommer till museerna med nyfikenhet, men inte alltid med konstkunskap. Dagens teoretiker inom konstpedagogik menar att förhållningssättet bör vara att besökare ska få sina behov tillgodosedda genom att pedagogen för samtal som utgår ifrån besökarens egna erfarenheter och kunskaper. Detta skapar en situation, menar författaren, där konstverken ställs i bakgrunden. Svårigheter ligger också i att utställare inte alltid ser den ”vanliga” besökaren när utställningar planeras och utformas vilket i sin tur gör att konstpedagogens rollblir att fylla den klyfta som kan skapas mellan konstverk och besökare. Detta trots att pedagogen sällan är med och arbetar fram en utställningsidé, utan ställs inför en färdig utställning som sedan ska ”förklaras” för besökare. Författaren trycker på vikten av att hitta en balans mellan det förhållningssätt som skapar distans till besökaren genom att utestänga icke konstkunniga besökare och det förhållningssätt som riskerar att förringa konstverket genom att alltid sätta besökarnas behov i centrum.