Denna studie syftar till att undersöka hur personer som sökt asyl tillsammans med sina familjer har upplevt sin livssituation i väntan på uppehållstillstånd, där fokuset läggs på barnfamiljer. Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod och resultatet analyseras med hjälp av en innehållsanalys. Empirin är framtagen genom semistrukturerade intervjuer med män och kvinnor som sökte asyl i Sverige under den så kallade flyktingkrisen. Studiens teoretiska ramverk utgörs av teorin om känsla av sammanhang samt utgår från teoretiska begreppen liminalitet och resiliens. Resultatet visar att personer som söker asyl tillsammans med barn i familjen kan stå inför en rad olika påfrestningar under vänteperioden; nämligen ekonomiska svårigheter, otrygga boendeförhållanden, ovisshet inför framtiden och en dubbel orosbörda. Den ovissa framtiden gör det svårare att uppleva nuet som begripligt och hanterbart när man inte vet om man kommer få stanna i landet eller inte. Oron om barnets framtid och tankar om hur ett avslag kan påverka barnets liv präglar tillvaron i väntan. Men samtidigt är det barnen och familjen som ökar motivationen att fortsätta hålla ut. Studien lyfter också på vilket sätt det var möjligt för asylsökande att hantera sin situation. Resultatet visar att intervjupersoner har använt sig av olika resiliensstrategier och resurser för att känna sammanhang i sin tillvaro. Studien kommer slutligen fram till att en lång asylprocess påverkar asylsökande barnfamiljer på flera olika plan och för att individer i dessa familjer ska känna sig kunna hantera sin situation bör man satsa på att förstärka deras känsla av sammanhang.