Denna uppsats analyserar surrealismens influens i Haruki Murakamis framställning av sin skrivprocess. Uppsatsen identifierar de verktyg och instrument som används för skapande av surrealistiska berättelser med Andre Bretons Surrealistiska manifest som utgångspunkt. Fokus på surrealismens automatism, drömmen och hypnosen som teoretiskt ansats och metoderna Närläsning och Komparativ Metod i litteraturforskning utgör analysen. Analysen visar att författaren använder sig av surrealismen främst via automatiskt skrivande men motsäger sig genren i sina romaner. Trots detta präglas författarens roman Kafka på stranden av surrealismen med ”bilder” liksom fisk som faller från skyn. Analysen visar således även att avståndstagande ifrån surrealismen som genre i ens verk inte betyder att man inte är surrealist i sitt skapande.