Arbetstillfredsställelse är ett komplext, men intressant begrepp som undersöks ur olika perspektiv och inom olika akademiska discipliner, vilket anses bidra med kunskap inom olika områden, exempelvis hälsa och sjukfrånvaro. Inom arbetssociologin undersöks arbetstillfredsställelse ofta utifrån den anställdes perspektiv, vilket är fallet i denna studie. Fokus i denna studie är lagd på variabler som anses kunna förklara stressen i arbetet i både negativ och positiv bemärkelse, eftersom de anses påverka arbetstillfredsställelse. Med detta syfte formulerade jag en frågeställning för att ta reda på i vilken mån mentala arbetskrav, autonomi och socialt stöd från arbetskamrater påverkar de anställdas tillfredsställelse i arbetet. För att besvara frågeställningen valde jag kvantitativ ansats. Utifrån den teoretiska modellen jag valde för studien deducerade jag tre hypoteser. Hypoteserna operationaliserade jag på basis av data från Levnadsnivåundersökningar (LNU) 2000. Samtliga hypoteser kunde jag anta med stöd av studiens resultat. Studiens resultat visar att anställda i arbetsförhållanden med hög stress dvs. arbetsförhållanden som karaktäriseras av höga arbetskrav utan betydande autonomi har minst tillfredsställelse i arbetet. Anställda i arbetsförhållanden med höga arbetskrav i kombination med betydande autonomi är däremot mycket mer tillfredsställda (arbete med positiv stress). Socialt stöd och hjälp från arbetskamrater visar sig också öka tillfredsställelsen i arbetet. Slutligen föreslår jag bland annat vidare studier om skillnaden i arbetstillfredsställelse mellan könen.