Bakgrund: I Sverige väntar för närvarande ca 800 personer på att få transplanteras med ett, eller flera organ. För dessa svårt sjuka människor är organtransplantation sista utvägen. En organdonation är en ovanlig företeelse och det behövs mer kunskap om olika aspekter av omvårdnad vid organdonation. Det finns ganska mycket forskning kring sjuksköterskors upplevelser i samband med organdonation. De flesta studier har emellertid fokuserat på intensivvårdssjuksköterskor, så det saknas kunskap om anestesisjuksköterskors upplevelser av organdonation. Syfte: Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser i samband med organuttagsoperationer från avlidna donatorer. Metod: Studien hade en kvalitativ design där data samlades in med hjälp av intervjuer som analyserades med innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att de intervjuade anestesisjuksköterskorna såg en uttagsoperation som en del i det dagliga arbetet. Det var en arbetsuppgift bland andra, och den utfördes på ett professionellt och värdigt sätt. Det framkom också en enighet om att det trots allt förekom utmaningar i processen. Slutsats: För anestesisjuksköterskorna i detta arbete, så upplevdes inte en uttagsoperation som något speciellt. Men det krävs fler studier som enbart handlar om anestesisjuksköterskors upplevelser i samband med organdonation. Och då helst i en annan kontext, för att på det viset kunna finna mer generaliserbara utvecklingsområden.

I takt med att behovet av organ ökar utförs det fler organtransplantationer varje år. För att kunna få ett nytt organ innebär det för många att någon annan avlider under de omständigheterna så att organen kan doneras, och framförallt att viljan att donera sina organ finns från den avlidne eller dess anhöriga. Ett beslut som kan ge flera andra livet tillbaka. Transplantationsprocessen är lång och slutar inte när det nya organet är transplanterat, förutom livslång medicinering kan många tankar och frågor uppstå. Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser att leva med ett organ från en avliden donator. Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie där tio resultatartiklar som svarade till studiens syfte granskades och sammanställdes, vilket resulterade i fem teman; Upplevelser av tacksamhet, Upplevelser av ansvar inför donator, Upplevelser av ett förändrat själv, Upplevelser av skuld samt Upplevelser av sorg. Huvudfynden i resultatet var att mottagarna upplevde en förändring av sig själva efter transplantationen samt upplevelser av tacksamhet över att ha fått en andra chans i livet. För att hantera förändringen krävs det hjälp och förståelse från sjukvården. Större förståelse kring mottagares upplevelser efter transplantationen med organ från en avliden donator behövs för att bättre kunna bemöta deras behov. / The need for organ transplants has risen considerably, that is why there are more organ transplants carried out each year. To acquire a new organ means for many that somebody has to die during circumstances that an organ can be donated and the donor or their relatives must have a will to donate their organ. The transplant process is long and doesn't end when the new organ is transplanted, in addition to lifelong medication there can be many thoughts and questions that can arise. The purpose of this study was to describe the patients experience to live with an organ from a deceased donor. The study was carried out like a general literature study. The ten resulting articles were assessed, compiled and resulted in the following five themes: Experience of gratefulness, Experience of responsibility to the donator, Experience of a changed self, Experience of guilt and Experience of grief. The main findings from the study is that the recipient experiences a change in their self and experience of gratefulness. A wider understanding around the recipient experiences after a transplant with an organ from a deceased donor, where personal treatment is needed to support the requirements.

Organdonation är sällsynt, men blir allt vanligare. Vid en donationsoperation bidrar anestesisjuksköterskan bland annat till att bevara patientens värdighet och övervaka organens cirkulation. Syftet var att beskriva svenska anestesisjuksköterskan och internationella perioperativa sjuksköterskors erfarenheter under donationsoperationer av vuxna avlidna donatorer. För att svara på syftet genomförs en systematisk litteraturstudie med ett kvalitativt förhållningssätt, där sju svenska studenters masteruppsatser jämfördes med 16 internationellt vetenskapligt publicerade studier. Resultatet visar att internationella perioperativa sjuksköterskor känner sig tveksamma till begreppet hjärndöd och dess beslutsamhet. I Sverige visar det att sjuksköterskorna var medvetna om begreppet hjärndöd och inte tvivlade på läkarens bedömning. Svenska anestesisjuksköterskor upplever ingen brist på formell utbildning i donationsprocessen. Internationellt saknas utbildning om lokala riktlinjer och lagstiftningen kring donationsprocessen. De upplever bristande utbildning som leder till negativa attityder och upplevelser. Det finns skillnader i erfarenheter och behov av stöd mellan internationella perioperativa sjuksköterskor och svenska anestesisjuksköterskor. Känslor som sorg, otillräcklighet och rädsla för döden hos de internationella perioperativa sjuksköterskorna, varför de föredrar att inte delta i donationsoperationer. Examensarbetena visar att de svenska anestesisköterskorna känner stolthet över att ha gjort skillnad för en annan människa och att de respekterar deras vilja och lust. Det är tydligt att perioperativa sjuksköterskor runt om i världen både utmanar och känslomässig stress under donationsoperationer och att känslomässig stress är vanligt. Sammanfattningsvis framgår det att internationella perioperativa sjuksköterskor tvivlar på begreppet hjärndöd och saknar utbildning om donationsprocessen, medan svenska anestesisjuksköterskor har en bättre förståelse och känner stolthet över att kunna göra skillnad. / Organ donation is rare, but becoming more common. During a donation operation, the anesthesia nurse contributes, among other things, to preserving the patient's dignity and monitoring the circulation of the organs. The aim was to describe the experiences of Swedish anesthesia nurses and international perioperative nurses during donation operations of adult deceased donors. To answer the purpose, a systematic literature study is carried out with a qualitative approach, where seven Swedish students' master's theses were compared with 16 internationally scientifically published studies. The result shows that international perioperative nurses feel doubtful about the concept of brain death and its determination. In Sweden, it shows that the nurses were aware of the concept of brain death and did not doubt the doctor's assessment. Swedish anesthesia nurses experience no lack of formal training in the process of donation operations. Internationally, there is a lack of training on local guidelines and the legislation surrounding the donation process. They experience a lack of education that leads to negative attitudes and experiences. There are differences in experience and need for support between international perioperative nurses and Swedish anesthesia nurses. Feelings of sadness, inadequacy and fear of death in the international perioperative nurses, why they prefer not to participate in donation operations. The degree projects show that the Swedish nurse anesthetists feel pride in having made a difference for another person and that they respect their will and desire. It is clear that perioperative nurses around the world face both challenges and emotional stress during donation surgeries and that emotional stress is common. In summary, it appears that international perioperative nurses doubt the concept of brain death and lack training about the donation process, while Swedish anesthesia nurses have a better understanding and feel pride in being able to make a difference.