<p>Tolvstegsbehandling är en vanligt förekommande behandlingsmetod för alkohol- och narkotikamissbruk. Det har av tradition beskrivits som ett drogfritt behandlingsalternativ. Socialstyrelsens nationella riktlinjer (2007) rekommenderar vissa läkemedel i kombination med strukturerad psykosocial behandling. Frågan väcktes om detta är förenligt med behandlingsideologin. Studien syftade till att undersöka tolvstegsbehandlares upplevelser av vad tolvstegsideologin består av samt om möjlighet finns till förändring och influenser av behandlingskulturen. Kvalitativa intervjuer av fenomenologisk karaktär har genomförts med yrkesverksamma tolvstegsbehandlare inom både öppen- och slutenvård. Materialet har analyserats genom innehållsanalys och meningskategorisering. Resultatet påvisade stora variationer mellan respondenternas upplevelser. De behandlare som var verksamma inom öppenvården hade en mer accepterande attityd till läkemedel i form av Revia, Campral och Antabus för alkoholister i kombination med Tolvstegsbehandling än dem inom slutenvården, dock fanns undantag. När det gäller påverkan av ideologin som ligger till grund för behandling ansåg vissa att det var möjligt att införliva nya metoder medan andra menade att detta istället genererar helt nya behandlingsmetoder. De flesta var tveksamma när det gällde att kombinera Tolvstegsbehandling med Subutex eller Metadon men några ansåg det dock möjligt om patienterna behandlades enskilt eller i egna grupper.</p>

Tolvstegsbehandling är en vanligt förekommande behandlingsmetod för alkohol- och narkotikamissbruk. Det har av tradition beskrivits som ett drogfritt behandlingsalternativ. Socialstyrelsens nationella riktlinjer (2007) rekommenderar vissa läkemedel i kombination med strukturerad psykosocial behandling. Frågan väcktes om detta är förenligt med behandlingsideologin. Studien syftade till att undersöka tolvstegsbehandlares upplevelser av vad tolvstegsideologin består av samt om möjlighet finns till förändring och influenser av behandlingskulturen. Kvalitativa intervjuer av fenomenologisk karaktär har genomförts med yrkesverksamma tolvstegsbehandlare inom både öppen- och slutenvård. Materialet har analyserats genom innehållsanalys och meningskategorisering. Resultatet påvisade stora variationer mellan respondenternas upplevelser. De behandlare som var verksamma inom öppenvården hade en mer accepterande attityd till läkemedel i form av Revia, Campral och Antabus för alkoholister i kombination med Tolvstegsbehandling än dem inom slutenvården, dock fanns undantag. När det gäller påverkan av ideologin som ligger till grund för behandling ansåg vissa att det var möjligt att införliva nya metoder medan andra menade att detta istället genererar helt nya behandlingsmetoder. De flesta var tveksamma när det gällde att kombinera Tolvstegsbehandling med Subutex eller Metadon men några ansåg det dock möjligt om patienterna behandlades enskilt eller i egna grupper.

I denna uppsats har vi utgått från bakgrundsmaterial som visar på att Malmö stads stadsdelar gör vitt skilda bedömningar om vilka insatser personer med missbruk bör få och hur insatserna ska vara utformande. Med detta som utgångspunkt har syftet varit att ta reda på vilka följderna blir för personer med missbruksproblem under institutionsbehandling. Med följderna syftar vi till om de vitt skilda bedömningarna om insatser påverkar personer i missbruk under behandlingstiden och deras möjlighet till varaktig drogfrihet. För att ta reda på detta gjorde vi fyra stycken kvalitativa intervjuer med fyra personal från två institutioner som bedriver missbruksbehandling. Våra huvudresultat visade att det är stora skillnader i om personer i missbruk ges rätt förutsättningar för en varaktig drogfrihet. Många personer i missbruk är beroende av hjälp från sin stadsdel för att göra de förändringar som krävs för att bli drogfri. De behöver ofta insatser ur ett helhetsperspektiv som exempelvis hjälp med att ordna boende, sysselsättning och tillräckligt lång behandlingstid. Våra resultat visar att det inte är alla klienter som får den hjälpen från sin stadsdel. Det leder till att de under behandlingen har sämre förutsättningar än andra att ta till sig av den behandling som ges. Vi insåg under arbetets gång att ämnet i sig var väldigt komplext. Vissa delar har vi, av utrymmes- och tidsskäl, fått lämna orörda. Det har lett till att vi inte kunnat dra slutsatsen att vårt resultat gäller personer som söker andra former av behandling än institutionsbehandling. Vårt bakgrundsmaterial tyder dock på att det är ett genomgående problem inom missbruksbehandling.