Le récit autobiographique, et à plus forte raison le récit d’enfance autobiographique, trace une frontière difficile à circonscrire. L’écrivain la ressent, pourtant. Elle existe. Mais cette frontière semble n’avoir ni commencement ni fin et est d’abord l’histoire d’une limite qu’il porte en lui et doit franchir, afin de reculer les yeux ouverts. « On court pour échapper à quelque chose mais on l’emporte avec soi », répondait Thomas Bernhard à Andrée Müller lors d’un entretien en 1979. C’est dans cette perspective que ce mémoire propose d’étudier les cinq récits autobiographiques de Thomas Bernhard. L’écriture ne permet pas au narrateur de retrouver la forme antérieure du Moi tel qu’il était avant que des forces destructrices s’abattent sur lui. Inévitablement, les traumatismes déforment le Moi. Or il est possible, par le biais du langage, de décomposer, de fragmenter les diverses forces à l’oeuvre et de trouver leur point d’application, soit l’endroit où elles agissent en soi. Puisque le récit autobiographique ne dépend pas toujours de la vérité du texte par rapport au monde dans lequel il se situe, ou se situait, il est entendu qu’il peut au contraire faire la promotion d’un nouveau monde et engager, en se fondant sur la liberté qui la caractérise, de nouvelles expériences. Les théories de la subjectivation et de la reconnaissance, ainsi que celles portant sur la vulnérabilité et la honte, guident ma réflexion et m’aident à répondre à la question suivante : que peut l’écriture face aux jeux de relais entre équilibre et déséquilibre psychiques? C’est à la mise en scène d’un soi oscillant constamment entre ces deux pôles que me convie Bernhard, un spectacle auquel chacun d’entre nous prend part à l’instant où il ouvre un de ses récits.

År 1144 anlände abbot Robert, elva konverser och nio lekmän från cisterciensklostret i Citeaux till Herrevad, där ärkebiskop Eskil upplåtit mark till dem för att bygga upp ett cistercienserkloster på då dansk mark. I 400 år tronade klostret på heden och blev ett maktcentrum i regionen. Klostermedlemmarna som vigt sitt liv åt att hedra och tjäna Gud blev därmed ett inslag i bygden som satt spår långt in i vår tid. Hantverk som klosterorden tog med sig och sedermera utvecklade blev också en del av bygdens. En bygd som med sin placering gav mycket tillbaka till dem som brukade den, det var perfekta förhållanden att driva ett självhushållande kloster i. Syftet med uppsatsen är att klargöra vilken denna klosterorden var för att på så vis kunna väcka ett nytt intresse för något som fallit i glömska inte bara på lokal nivå utan också som en del av Skånes historia. Fortsatt är intentionen med uppsatsen att peka på det som levt kvar i bygden och därmed blivit en del av dagens samhälle som vi kan tacka dessa medeltida munkar för.

I uppsatsen studeras hur konstruktionen av en folkkonstnär sker i två porträtterande texter mot en bakgrund som ifrågasätter logiken i konstruktionen. I uppsatsen tecknas en levnadsberättelse över Bernhard Jönsson, Färgaryd. Exempel ges på hans oljemåleri vilket sätts i sammanhang med den modernistiska epoken. Postmodernistiskt idégods jämförs med sydsvenskt bonadsmåleri för att finna likheter. Därnäst granskas två texter som presenterar Bernhard Jönsson som folkkonstnär. Författaren belyser genom sina exempel hur konstruktionen av folkkonstnären bygger på ignorerande av vissa fakta. Analyserna av presentationerna visar hur folkkonstnären blir utsatt för generaliseringar, mytifiering och avintellektualisering. Författaren jämför i diskussionen de skilda konsekvenserna av att kategorisera Bernhard Jönssons sentida bonadsmåleri till folkkonsten eller postmodernismen.

<p>I uppsatsen studeras hur konstruktionen av en folkkonstnär sker i två porträtterande texter mot en bakgrund som ifrågasätter logiken i konstruktionen.</p><p>I uppsatsen tecknas en levnadsberättelse över Bernhard Jönsson, Färgaryd. Exempel ges på hans oljemåleri vilket sätts i sammanhang med den modernistiska epoken. Postmodernistiskt idégods jämförs med sydsvenskt bonadsmåleri för att finna likheter. Därnäst granskas två texter som presenterar Bernhard Jönsson som folkkonstnär.</p><p>Författaren belyser genom sina exempel hur konstruktionen av folkkonstnären bygger på ignorerande av vissa fakta. Analyserna av presentationerna visar hur folkkonstnären blir utsatt för generaliseringar, mytifiering och avintellektualisering. Författaren jämför i diskussionen de skilda konsekvenserna av att kategorisera Bernhard Jönssons sentida bonadsmåleri till folkkonsten eller postmodernismen.</p><p> </p>

Ph. D.--Theol.--Roma--Pontificia università gregoriana, 2003. / Bibliogr. des oeuvres de D. Capone p. 275-278, et de B. Häring p. 278-281. Bibliogr. p. 275-293. Index.

Thèse de doctorat : ETUDES GERMANIQUES : Metz : 1997. / 1997METZ007L. 226 ref.

Zugl.: Berlin, Freie Univ., Diss., 2005

Zugl.: Köln, Univ., Habil.-Schr., 2005

Zugl.: Berlin, Freie Univ., Diss., 2005

Zugl.: Freiburg (Breisgau), Univ., Diss., 2006