Syftet med uppsatsen är att undersöka hur försoningsprocessen efter folkmordet i Rwanda 1994 framställs i Netflix-serien Black Earth Rising (2018) samt hur relationen mellan identitet och försoning gestaltas. De identitetsmarkörer som behandlas är hutu/tutsi samt västerländsk/afrikan. Genom en narrativ metod där seriens olika berättelser analyseras har arbetets frågeställningar kunnat besvaras. Resultatet visar att försoningsprocessen framställs som skör och som att risken för att konflikt blossar upp på nytt är stor. Serien framställer sanning och rättvisa, med starkast betoning på sanning, som mycket viktigt för att försoning ska vara möjlig. Rwandas identitetspolitik kritiseras också för att stå i vägen för försoningsprocessen. Gällande både identitetsmarkörerna hutu/tutsi och västerländsk/afrikan framställs möjligheterna till försoning som möjlig, men också svår på grund av olika hinder. Dessa hinder kan vara en stark känsla av kollektiv identitet samt olika former av nykolonialism som bidrar till ett ojämlikt förhållande mellan parterna. Försoningsbegreppet i arbetet baseras på John Paul Lederachs förståelse av försoning där de fyra delarna Truth, Mercy, Justice och Peace är nödvändiga för försoning. De perspektiv på försoning som skildras i serien är framför allt utifrån en elit-nivå, medan gräsrotsnivån inte framkommer. I arbetet diskuteras också seriens användningspotential i religionsundervisning, där det finns både möjligheter och svårigheter.