This study assesses the primary drivers of CO2e footprint for three types of water damage resolution methods and identifies relevant focus areas to support a reduced environmental footprint from water damage restoration. To face the global challenge of climate change, mitigation actions need to be taken on a broad level, with the reduction of greenhouse gas emissions from buildings being a key part. Although the number of environmental assessments of buildings is increasing, there is a lack of scientific literature quantifying the CO2e footprint of water damages, which makes it difficult for stakeholders in the industry to make sound decisions in order to combat climate change. In particular, this relates to the various methods that can be applied to resolve water damages. Therefore, this study conducts an attributional life cycle assessment of the CO2e footprint of three actual water damages, resolved using different methods requiring various degrees of material replacement. The study finds that both the total CO2e footprint and its main drivers vary significantly depending on the selected method. It further finds that the choice of method is crucial in order to reduce the CO2e footprint from water damage restoration, more specifically that a higher degree of material reuse, enabled by drying of damaged materials, appears to be preferred where applicable. / Denna studie undersöker de huvudsakliga faktorerna som påverkar det koldioxidavtryck som kan kopplas till tre typer av hanteringsmetoder av vattenskador, samt identifierar relevanta områden att fokusera på för att minska den miljömässiga effekten från vattenskadehantering. Flertalet åtgärder behöver genomföras för att möta utmaningen med klimatförändringar, och att minska växthusgaser kopplade till byggnader är att anse som en viktig del av detta. Trots att antalet miljöstudier relaterade till byggnader ökar är antalet vetenskapliga studier kopplade till CO2e från vattenskador begränsat, vilket gör det svårt för intressenter i industrin att fatta välgrundade beslut. I synnerhet är detta relaterat till de olika metoder som kan användas för att hantera skadorna. Av den anledningen genomför denna studie en livscykelanalys med bokföringsmetodik för att undersöka koldioxidavtrycket från tre faktiska vattenskador. Dessa har åtgärdats med olika hanteringssmetoder vilket medför en variation i den mängd material som behöver bytas ut. Studien konstaterar att både det totala avtrycket samt de huvudsakliga drivarna varierar betydligt beroende på vilken metod som använts. Vidare konstateras att valet av metod är avgörande för att kunna minska mängden CO2e från vattenskadehantering, mer specifikt att en högre grad av materialåteranvädning, möjliggjort av torkning av skadade delar, förefaller vara att föredra när det är tillämpbart.