Uppsatsen granskar kritiskt Gøsta Esping-Andersens inflytelserika teori om västerländska välfärdsstatsregimer från boken Three Worlds of Welfare Capitalism. Fokus ligger på den typologi som presenteras i boken. I synnerhet studeras det så kallade dekommodfieringsindex som Esping-Andersen använder som indelningsgrund. Syftet med uppsatsen är att undersöka om, och i sådana fall i vilken utsträckning, det finns empiriskt stöd för välfärdsstatsregimteorin. Regimteorin testas i uppsatsen genom ett antal olika kvantitativa metoder som fokuserar på regimernas stabilitet och deras interna koherens. Samma typ av data som Esping-Andersen grundade analysen i Three Worlds på används till analyserna i uppsatsen. Resultaten pekar på att huruvida det går att tala om empiriska belägg för välfärdsstatsregimerna beror på vilken detaljnivå som studeras. Om endast aggregerad generositet (dekommodifiering) hos välfärdsstaten är av intresse så erhåller regimteorin stöd i undersökningen. Studeras däremot välfärdssystemen något mer ingående så framstår resultaten som problematiska för teorin. Ett flertal länder har en synnerligen spretig karaktär och är svåra att foga in i de av Esping-Andersen definierade regimerna. Det finns lite väl många interna skillnader bland ländernas delsystem för att en sammantagen indelning i tre generella grupper ska te sig rimlig. Dessutom passar det ersättningssystem som Esping-Andersen menar är av speciell vikt, pensionssystemet, tämligen dåligt in i det förväntade mönstret enligt regimerna. Dessa faktum gör det enligt uppsatsförfattaren svårt att upprätthålla regimteorin i den form som Esping-Andersen förfäktar den i Three Worlds.