Condictio indebiti innebär att felaktiga betalningar skall gå åter. Banker har emellertid svårt att förlita sig på denna huvudregel. Bankernas centrala ställning i samhället kombinerat med deras uppgift att korrekt förmedla transaktioner, försätter dem i en förtroendeställning. Mottagaren skall kunna lita på att en utbetalning från en bank är korrekt. Bankernas utbetalningar har blivit ett genomgående undantag till principen om condictio indebiti. Praxis har stadgat att banker i princip aldrig återfår en felaktig utbetalning. Av detta kan en ny huvudregel för banker konstateras, att en felaktig utbetalning från en bank skall kvarstå hos mottagaren. Liknande strikta regler finns för förvaltningsmyndigheter. Förvaltningsmyndigheter meddelar beslut och uppsatsen fokuserar på beslut av gynnande karaktär. Det vill säga beslut som innebär någon form av fördel för mottagaren, till exempel tillstånd, ekonomiskt bistånd eller bifallen ansökan. Huvudregeln för gynnande förvaltningsbeslut är att dessa inte kan återkallas utom i fyra undantagsfall. Detta på grund av att den enskilde skall kunna förlita sig på beslutet och inrätta sig efter det. Huvudregeln för återkallelse av förvaltningsbeslut och den nya huvudregeln för återbetalning till banker, är lika. Anledningen till svårigheten att återkalla/återfå något från den gynnade parten är att både banker och myndigheter anses ha en förtroendeställning. Förtroendeställningen beror dels på den enskildes trygghetsperspektiv men även på bankers och myndigheters större möjligheter att ha en god överblick över dessa situationer. Begränsningarna i återkallelse/återbetalning motiveras vidare med att det alternativ som är minst kännbart, skall väljas.  Detta resulterar i att mottagaren av beslutet eller transaktionen i princip alltid påverkas mer om återkallelse eller återbetalning skulle ske, än vad banker eller myndigheter påverkas av att beslutet eller transaktionen kvarstår. Likheterna i dessa motiveringar visar att banker behandlas, trots att de är att anses som privaträttsliga subjekt, såsom ett offentligrättsligt subjekt. / The principle of condictio indebiti means that a faulty transaction should be repaid. This general rule is however, not easily applicable on banks.  The central position the banks possess in our community combined with one of its main tasks, to correctly manage transactions and payments, put the banks in a position of trust. Customers should have unconditional trust in a transaction from a bank and its correctness. Hence, the bank has become an exception to the principle of condictio indebiti. Case studies have shown that banks will never be repaid for a faulty transaction. According to this, a new principle can be stated, that a faulty transaction from a bank shall remain with the recipient. Similar strict rules are to be found for the administrative authorities. Administrative authorities pass decisions and this essay focuses on decisions of favorable character. That is decisions that involve some kind of benefit for the recipient such as; permissions, financial assistance and approved applications. The general rule for favorable administrative decision is that these can not be withdrawn because the recipient should be able to trust, and act according to, a decision of an administrative authority. The general rules for these actions, withdrawal and reimbursement, are similar. The reason for the difficulty in withdrawal and reimbursement is that both banks and administrative authorities are considered to have a position of trust. The individual should always be able to trust an action from these two institutions. The position of trust is based on individuals need for security and that banks and administrative authorities have more knowledge and ability to overview the situation. Withdrawal and reimbursement should therefore never be preceded if it generates a disadvantage for the individual. The court should select the available option resulting in least negative impact. This justifies the difficulties in withdrawing or reimbursing an action that is favorable for the individual. Withdrawal and reimbursement will often have more negative impact on the recipients compared to how it affects banks and administrative authorities if the transaction or decision withstands. These similarities show that banks are treated as a public entity even though they are regarded as a private entity.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning. Frågan kom att prövas av HFD. HFD ansåg att kriterierna för följdändring är uppfyllda och att efterbeskattning inte är uppenbart oskäligt. HFD:s dom bygger på antagandet att tryckerikunderna har en civilrättslig fordran på tryckerierna. Syftet med uppsatsen är att utreda konsekvenserna av HFD:s bedömning avseende följdändringsbestämmelsen och oskälighetsrekvisitet i 66 kap. 27 § 4 p. a) och 66 kap. 28 § Skatteförfarandelag (2011:1224). HFD har genom sin dom i tryckerimomsmålen utvidgat möjligheten att efterbeskatta genom följdändring. Domen brister i rättssäkerhet med anledning av HFD:s opreciserade domskäl. Det föreligger ett osäkert rättsläge avseende huruvida tryckerikunden har en civilrättslig fordran på tryckeriet, varför HFD:s antagande även i detta avseende brister ur rättsäkerhetperspektiv. Det finns dock ett visst stöd för antagandet att det föreligger en fordran enligt 36 § AvtL, principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Oavsett om HD klargör rättsläget angående fordrans existens har HFD:s bedömning orsakat ekonomiska bördor för tryckerikunder som är oförsvarliga ur rättssäkerhetsperspektiv. / In 2010 the CoJ submitted a preliminary ruling in C-88/09 Graphic Procédé regarding whether certain printing products should be considered as goods or services in accordance with the VAT Directive. The implication of the ruling for Swedish legislation was that the tax rate for certain printing product was reduced from 25 to 6 percent. The consequence was that the tax office had to repay millions of Swedish crowns to printing houses because the VAT payments had been too high. The Tax Agency repaid the VAT without demanding that the printing houses issued a credit note to their customers. Due to their repayments, the Tax Agency reclaimed the incorrectly charged VAT from the printing houses’ customers. The issue came to be considered by the Swedish Supreme Administrative Court (the court). It considered that the criteria for reclaiming VAT was met and that the reclaiment is not evidently unreasonable. The court's judgment is based on the assumption that the customers have a claim on the printing houses. The purpose of the thesis is to investigate the consequences of the court's judgment concerning additional tax assessment and the criterion of unreasonableness. The court’s judgment has led to extended possibilities to make additional assessment.  The judgment fails in legal certainty due to its unspecified grounds. There is an uncertain legal position as to whether the customers has a claim against the printing house, which is why the court's assumption in this matter lacks of legal certainty. However, there is some support for the assumption that there is a claim under § 36 AvtL, the principles of condictio indebiti and unjust enrichment. Irrespective of whether the Supreme Court will clarify the legal situation regarding the claim, the court's judgment has caused economic burdens for customers that are inexcusable from a legal certainty perspective.

En undersökning av det juridiska institutet obehörig vinst och dess eventuella användning som rättsgrund i svensk rätt. Mot bakgrund av att obehörig vinst i delar av doktrinen på senare tid föreslagits såsom rättsgrundande faktum i ett antal HD-avgöranden undersöks denna praxis. Främst behandlas situationer av obehöriga nyttjanden av annans egendom samt misstagsbetalningar. Även komparativa inslag förekommer.