Syfte: Syftet med föreliggande studie är att undersöka hållfastheten på protesbasmaterialet polymetylmetakrylat med förstärkning (CrNi-tråd, glasfiber eller metallnät) i materialet i samband med tillverkning eller vid lagning samt jämföra med orörd protesbasmaterial och konventionell lagning. Material och metod: Sammanlagt tillverkades 80 provkroppar i varmpolymerisat (FuturAcryl 2000). Efter tillverkningen förvarades provkropparna i avhärdat, rumstempererat vatten under testperioden. Provkropparna delades upp i två huvudgrupper, tillverkning och lagning. Varje huvudgrupp hade 40 provkroppar varav 30 var förstärkta. De övriga 10 var kontrollgrupp från tillverkningsgruppen och konventionell lagning från lagningsgruppen. Provkropparna i lagningsgruppen termocyklades innan de knäcktes för att sedan förstärkas, lagas och återigen termocyklas. Till lagningen användes kallakrylat (FuturaPress N). Tillverkningsgruppen förstärktes innan termocykling. Till sist utfördes trepunktsböjhållfasthetstest. Resultatet analyserades med One-way ANOVA, Tukey´s test och Student t-test. Signifikantnivån var α = 0,05. Resultat: Kontrollgruppen hade högst böjhållfasthet, ett medelvärde på 90 MPa och lägst hade lagningsgruppen med ett medelvärde på 47 MPa. Den förstärkning som hade högst värde i tillverkningsgruppen var glasfiber och i lagningsgruppen var det gruppen med metalltråd. Slutsats: Böjhållfastheten på orört protesbasmaterial är det optimala. Protesbasmaterial lagad med konventionell lagning bör förstärkas med glasfiber eller metalltråd. Det finns en skillnad mellan tillverkningsgruppen och lagningsgruppen, och därmed kan nollhypotesen förkastas