Bakgrund: Proprioception involverar bland annat förmågan att uppfatta var ens kroppsdelar befinner sig utan att behöva titta på dem, detta är en viktig del av handfunktionen. Tidigare studier har jämfört träning på stabilt underlag mot träning på instabilt underlag och vad detta har för effekt på fotledens proprioception. Effekten av hur de olika träningstyperna påverkar handleden är mindre studerat. I denna pilotstudie undersöks två olika träningsmetoder för handen, en stabil träningsform (Powergrip**) och en instabil träningsform (Powerball). Syfte: Undersöka effekten på proprioception och greppstyrka av träning med Powergrip respektive Powerball. Metodansats: Fjorton friska personer, 18 år eller äldre, delades in i två grupper, gruppindelningen skedde delvis slumpmässigt. Före och efter träningsperioden utfördes positionsinnestest för handledsproprioception och styrketest med handdynamometer för greppstyrka. Träningsperioden pågick fyra veckor och innehöll totalt 12 träningstillfällen, endast den dominanta handen tränades. Resultat: Inga stora skillnader framkom mellan grupperna i positionsinnestestet och styrketestet. Tendenser indikerar att positionssinnestestet och greppstyrketestet förbättrades för den tränade handen, men inte den icke-tränade handen för både Powerball och Powergrip. Powergripgruppen fick jämfört med powerballgruppen något större förbättring i styrketestet för tränade handen. Konklusion: Denna pilotstudie indikerar tendenser till förbättrad proprioception och styrkeökning för tränade handen, men inga eller små skillnader mellan grupperna. Framtida studier med fler deltagare behövs för att statistiskt kunna analysera eventuella skillnader inom och mellan grupperna. Framtida studier bör även inkludera personer med nedsatt handfunktion för att utvärdera träningseffekter vid rehabilitering.

Inledning: Stretching ökar rörelseförmågan över leden och har visats vara skadeförebyggande och en viktig del i rehabilitering. Rörligheten tros öka genom förlängning av kontraktil vävnad, ökad stretch-tolerans och anpassningar kopplade till aktivering av motoriska områden i hjärnan. Överföringseffekten innebär att den otränade (kontralaterala) extremiteten drar nytta av färdigheter som den tränade (unilaterala) extremiteten utvecklar något som kan ha stor nytta vid långvarig unilateral immobilisering. Syftet: Syftet med studien var att undersöka överföringseffekten från dynamisk- respektive statisk unilateral rörlighetsträning av hamstringsmusklatur till kontralateral sida efter två veckors intervention, samt jämföra effekterna däremellan. Metod: Fyra deltagare inkluderades och fördelades slumpmässigt mellan de två interventionerna. En grupp, deltagare 2 och 3, utförde unilateraldynamisk rörlighetsträning och den andra gruppen, deltagare 1 och 4, utförde unilateralstatisk rörlighetsträning. Rörligheten i hamstringsmuskulatur mättes med passive straight legraise (PSLR) och aktiv knäextension (AKE) innan och efter två veckors intervention. Resultat: Deltagare 1 och 2 visade en överföringseffekt på 6,4-11,3% vid mätning av AKE. Deltagare 2 visade en överföringseffekt på 6,3% vid mätning av PSLR. Deltagare 3 visade en minskning med 8% på kontralaterala benet vid mätning av PSLR. För övriga utfall visade deltagarna en förändring av rörligheten på ±3 grader. Diskussion: Överföringseffekt observerades vid hälften av utfallen och till största del vid mätning av AKE, utan skillnad mellan statisk och dynamisk rörlighetsträning. Tänkbar mekanism är en kombination av ökad stretch-tolerans och neurala adaptioner mellan hjärnbark, muskel och muskelspole. Konklusion: En viss överföringseffekt efter rörlighetsträning kan ej uteslutas men studier med fler deltagare behövs för att bekräfta resultatet av denna pilotstudie.

Abstract    Aim    The main purpose of this study was to investigate Cross Education (CE), and how gender, detraining and leg dominance affects CE in previously untrained subjects when conducting a unilateral resistance training program. We also investigated if unilateral resistance training can give a hypertrophic response.    Method   Twenty healthy previously untrained individuals, 10 females and 10 males, were recruited as volunteer participants. The participants were randomly assigned to train either left or right leg. The training intervention was 10 weeks (34 sessions) of unilateral resistance training in the leg press and leg extension, sixteen of the participants fulfilled the criteria for inclusion. After two initial familiarization the participants trained conventional resistance training three times a week (week 1-3, 5-7 and 9-10) and Blood Flow Restriction Training (BFRT) five times a week (week 4 and 8). One repetition maximum for both legs in the leg press and leg extension was tested pre-, post and post20 to the training intervention as well as ultrasound measurements of muscle thickness.   Results    The ten-week training period resulted in a significant increase of maximal strength for the untrained leg 18,9 %, (16,6) (p < 0,01) in the leg press and 6,7 %, (3,7) (p < 0,05) in the leg extension. When comparisons between gender were made only men had a significant increase 26,5 %, (16,7) (p < 0,01) in the leg press and 9,9 %, (4,7) (p < 0,05) in the leg extension. Also, we saw a significant difference between women and men on a group level. Comparisons of dominant vs non-dominant leg showed that training the dominant leg resulted in a significant increase of maximal strength in the untrained leg in both the leg press 22 %, (17,9) (p < 0,01) and leg extension 10,1 %, (4,3) (p < 0,05). The maximal strength in the untrained leg was not significantly altered by the detraining period and a significant increase of muscle thickness could be seen in the untrained leg at MP50 4,7 %, (1,3) (p < 0,01).   Conclusion    The conclusions are that a ten week unilateral resistance training intervention results in a CE effect for men but not for women and that this type of training also can result in an increased muscle thickness in the untrained leg. Our findings also supports that training the dominant limb has superior effect on achieving a CE effect. Lastly we conclude that a twenty week detraining period did not affect the CE achieved strength. / Abstrakt    Syfte     Studiens huvudsakliga syfte var att undersöka Cross Education (CE) och hur kön, viloperiod och ben-dominans påverkar CE hos otränade individer när man undergår ett unilateralt styrketräningsprogram. Vi undersökte även om ett unilateral styrketräning kunde ge ett hypertrofisvar.    Metod    Tjugo friska otränade och för närvarande inaktiva individer, tio kvinnor och tio män rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna randomiserades för att träna antingen vänster eller höger ben. Träningsperioden var tio veckor (trettiofyra pass) av unilateral styrketräning i benpress och benspark, sexton deltagare uppfyllde kriterierna för inkludering. Två initiala familjäriseringspass hölls varefter träningen delades in i två typer av träning, dels konventionell styrketräning tre gånger i veckan (vecka 1-3, 5-7 och 9-10) och dels Blood Flow Restriction Training (BFRT) fem gånger i veckan (vecka 4 och 8). Före, efter och efter tjugo veckor testades one repetition maximum för båda benen i benpress och benspark samt att ultraljudsmätningar för muskeltjocklek utfördes.     Resultat    Den tio veckor långa träningsperioden resulterade i en signifikant ökning av den maximala styrkan för det otränade benet 18,9 % (16,6) (p < 0,010) i benpressen och 6,7 % (3,7) (p < 0,050) i bensparken. När jämförelser gjordes mellan könen så hade enbart män en signifikant ökning, 26,5 % (16,7) (p < 0,010) i benpressen och 9,9 % (4,7) (p < 0,050) i bensparken. Vi fann även att det var en signifikant skillnad mellan kvinnor och män på gruppnivå.   Jämförelser mellan dominant och icke-dominant ben visade att träning av det dominanta benet resulterade i en signifikant styrkeökning i både benpress 22 % (17,9) (p < 0,010) och benspark 10,1 % (4,3) (p < 0,050). Den maximala styrkan i det otränade benet påverkades inte signifikant av en viloperiod och en signifikant ökning i muskeltjocklek kunde ses i det otränade benet i MP50 4,7 % (1,3) (p < 0,010)    Konklusion    Slutsatserna är att en tio veckors unilateral styrketräningsintervention resulterar i en CE effekt hos män men inte hos kvinnor, och att denna typ av träning kan resultera i en ökad muskeltjocklek i det otränade benet. Våra fynd styrker att träning av den dominanta lemmen har större effekt på CE. Slutligen drar vi slutsatsen att en tjugo veckors viloperiod inte påverkar CE-styrkan.