Med utgångspunkt i den analoga animationsstilen ”rubber hose” från tidigt 1900-tal undersöker den här uppsatsen vilka spår av den mänskliga handen som människor uppfattar i analog respektive digital animation. Hur värdesätter man de två olika sätten att animera och vilken syn har man på rubber hose som animationsstil? Två nygjorda animationer i rubber hose-stilen, skapade analogt respektive digitalt, samt en autentisk animation av karaktären Mickey Mouse är utgångspunkten i en enkätundersökning med följande forskningsfrågor och svar: Hur ser respondenterna på rubber hose-stilen? Rubber hose är fortfarande bekant och uppfattas som relevant men inte nödvändigtvis i analogt animerad form. Vilka eventuella spår av animatören uppfattade respondenterna i den analoga respektive digitala animationen? Skärpa, pennstreck och bakgrundens ”smutsighet” är några exempel på upplevda spår av animatören i de analoga animationerna. Dock har respondenterna svårare att uppfatta spår i den digitala animationen. Hur påverkas respondenternas upplevelse av en animation av om den är analoga eller digital? En majoritet av respondenterna anser att den digitala animationen har högra kvalité men att den analoga har charm och ger nostalgi. En slutsats man kan dra av undersökningen är att rubber hose-stilen fortfarande uppskattas men att animatören genom att åtminstone delvis ta till digitala medel både kan underlätta processen och behålla känslan