Den vitryggiga hackspetten har sedan 1970 varit en starkt hotad art i Sverige tack vare förändrade habitat till följd av ett industrialiserat skogsbruk med stor fokus på barrträd vilket inte är ett optimalträd för den vitryggiga hackspetten. Idag finns det cirka 3 häckande par kvar i Sverige. I Finland och Lettland uppvisar den vitryggiga hackspetten en stark närvaro med en stor population då skogsbruket i dessa länder skiljer sig markant mot Sverige i form av typ av träd och hantering av död ved. Syftet med studien som utförts i den här rapporten är att bedöma om ett område vid sjön Erkens norra strand kallat Hasselhorn i Stockholms län uppnår de riktlinjer Naturvårdsverket har satt på minst 20m3/ha död lövved i trakten samt en medelålder på >80 år för att ett område ska anses vara ett optimalområde för den vitryggiga hackspetten. Fokustrakten identifierades med IR-bilder för att avgöra om området var rikt på lövträd och ett område på 110ha ritades in. Sextio stickprov slumpades ut i området där levande och döda träd mättes in med klave och höjdmätare för att beräkna m3/ha och ålder bedömdes visuellt för varje mätområde. Studien påvisar att Hasselhorn idag inte uppnår optimal status för alla parametrar som satts upp av Naturvårdsverket för att det ska utgöra ett lämpligt habitat för den vitryggiga hackspetten. Däremot uppnår området kravet på mer än 20m3/ha och mer än 75 % lövträd satta av Naturvårdsverket. Området uppnår dock inte medelåldern >80 år. Även artfördelningen i regionen av levande träd visar på mycket lite barrträd och stor tillgång på asp som anses vara det främsta trädet för födosök för den vitryggiga hackspetten som visar på att Hasselhorn kan uppnå god status inom ett fåtal år om särskilda naturvårdsåtgärder sker i området. / The white-backed woodpecker has been a highly threatened in Sweden since 1970 due to drastically changed habitats as a result from industrialized forestry methods with a high focus on conifers. Today there are only 2 known breeding pairs left at Dalälven in Sweden. Compared to Finland and Latvia the white-backed woodpecker exhibits a strong presence with large populations as the forestry industry in these countries differs from Sweden in terms of what type of trees they use and how they manage dead wood. The purpose of this study is to assess whether an area at lake Erken’s northern shore called Hasselhorn in Stockholm County achieves the guidelines determined by Naturvårdsverket. Naturvårdsverket has determined that the white-backed woodpecker at least need 20m3/ha dead deciduous trees in a habitat and an average age of >80 years to be considered as an optimal area for the white-backed woodpecker. The focus area was localized with IR-images to determine an area rich with deciduous trees and an area of 100ha was drafted. Sixty sample points were randomized in the area. All living and dead trees at each points were measured with a tree caliper and clinometer to determine the amount of wood in m3/ha. Age was determined visually for each sample point. The study showed that Hasselhorn currently does no achieve the optimal status for all parameters in the study to make it a suitable habitat for the white-backed woodpecker. On the other hand, the area does meet the guideline set by Naturvårdsverket of more than 20m3/ha dead deciduous wood and more than 75% deciduous trees in the area, however it does not show an average age of >80 years. Species distribution of living deciduous trees exhibits large volumes of aspen, which is considered to be a main source of food since they contain the type of bugs preferred by the white-backed woodpecker. With the right conservation methods, the study shows that Hasselhorn can become a viable habitat for the white-backed woodpecker in the near future.

I Sverige finns många rödlistade arter vilka hotas av utrotning i olika utsträckning. Det finns även flera exempel där skydds- och bevarandeåtgärder utförts och som framgångsrikt bidragit till en stabilisering av arten. Vitryggig hackspett är en art i akut behov av kraftiga insatser för att Sverige ska kunna få en livskraftig stam. Två åtgärdsprogram har hittills tagits fram med just detta mål, ett för perioden 2005–2008 och ett som gäller från 2017–2021. Ett flertal åtgärder föreslås i programmen, främst med fokus på återupprättande av lämpliga habitat för vitryggen. 2020 blev ett lyckat år för arten men dess hotstatus kvarstår. Frågan är varför de åtgärder som utförs inte har gett det önskade resultatet? Det största problemet är just bristen på lämpliga habitat. De områden som finns är inte av tillräckligt hög kvalitet och kan därför inte hysa populationer stora nog för att hackspetten inte ska dö ut. Nationellt hade troligtvis en population på runt 200 – 300 par utgjort en tillräckligt stor grupp för att undvika ett utdöende. Som det ser ut nu är den svenska stammen uppdelad i ett antal delpopulationer. Om dessa grupper vore sammanlänkade genom att individer hade möjlighet att röra sig mellan områden i en så kallad metapopulation hade överlevnadschanserna ökat ytterligare. Både den norska, finska och ryska stammen är stabilare än den svenska och en förhoppning finns om att alla dessa populationer i framtiden ska kunna utgöra en mer storskalig metapopulation. För att detta ska ske krävs i första hand bättre habitatbiotoper som dessutom innehåller de vedlevande insekter som främst utgör hackspettens föda. Det är osäkert om de arter vitryggen livnär sig på finns i tillräckligt stor utsträckning i de svenska skogarna. Det krävs storskaliga restaureringsåtgärder av lövskog för att främja både de vedlevande insekterna och hackspetten. Trädslag som asp, björk och al behöver gynnas genom skötselåtgärder och produktionen av död ved, främst stående, måste stimuleras för att snabbare få fram tillräckliga volymer. Om inte dessa åtgärder vidtas har den vitryggiga hackspetten knappast en framtid i de svenska skogarna.

In Sweden, intense human land use, especially forestry, has led to profound changes in the landscape over time, especially within the forest ecosystems. A consequence of this is that several specialist species have become endangered. One group of specialists is the woodpeckers. The middle spotted woodpecker became extinct in Sweden in 1982 and the white-backed woodpecker is today Sweden’s most critically endangered forest-living bird. The white-backed woodpecker is dependent on old deciduous forests, rich in dead wood. The woodpecker is areademanding and hence one of the best indicators or umbrella species for biodiversity in this region. A long-term goal within the conservation of the species is to be able to make more accurate predictions of what is needed in the species habitat to establish a viable population, both in terms of composition of landscape and breeding territories. In addition to earlier studies better tools are needed for measuring the distribution of suitable and potential habitats and finding faster ways of creating optimal habitats. In an attempt to secure the future existence of the white-backed woodpecker in Sweden, restocking of birds are carried out. This presupposes availability of suitable habitats as well as strong enough landscape. Due to intense forestry the presumption for the species is, as stated above, alarming. Comparing the different populations around the Baltic Sea and Norway, great differences but also similarities can be seen, in landscape as well as in territory composition. It seems that fragmentation of foraging patches as well as amount of dead deciduous wood within the breeding territory is critical matters. Grey alder stands in Sweden should have high priority in conservation of habitat for the species. / <p>Funding agency: Swedish Society for Nature Conservation (SSNC)</p>