No description available.

Den vitryggiga hackspetten har sedan 1970 varit en starkt hotad art i Sverige tack vare förändrade habitat till följd av ett industrialiserat skogsbruk med stor fokus på barrträd vilket inte är ett optimalträd för den vitryggiga hackspetten. Idag finns det cirka 3 häckande par kvar i Sverige. I Finland och Lettland uppvisar den vitryggiga hackspetten en stark närvaro med en stor population då skogsbruket i dessa länder skiljer sig markant mot Sverige i form av typ av träd och hantering av död ved. Syftet med studien som utförts i den här rapporten är att bedöma om ett område vid sjön Erkens norra strand kallat Hasselhorn i Stockholms län uppnår de riktlinjer Naturvårdsverket har satt på minst 20m3/ha död lövved i trakten samt en medelålder på >80 år för att ett område ska anses vara ett optimalområde för den vitryggiga hackspetten. Fokustrakten identifierades med IR-bilder för att avgöra om området var rikt på lövträd och ett område på 110ha ritades in. Sextio stickprov slumpades ut i området där levande och döda träd mättes in med klave och höjdmätare för att beräkna m3/ha och ålder bedömdes visuellt för varje mätområde. Studien påvisar att Hasselhorn idag inte uppnår optimal status för alla parametrar som satts upp av Naturvårdsverket för att det ska utgöra ett lämpligt habitat för den vitryggiga hackspetten. Däremot uppnår området kravet på mer än 20m3/ha och mer än 75 % lövträd satta av Naturvårdsverket. Området uppnår dock inte medelåldern >80 år. Även artfördelningen i regionen av levande träd visar på mycket lite barrträd och stor tillgång på asp som anses vara det främsta trädet för födosök för den vitryggiga hackspetten som visar på att Hasselhorn kan uppnå god status inom ett fåtal år om särskilda naturvårdsåtgärder sker i området. / The white-backed woodpecker has been a highly threatened in Sweden since 1970 due to drastically changed habitats as a result from industrialized forestry methods with a high focus on conifers. Today there are only 2 known breeding pairs left at Dalälven in Sweden. Compared to Finland and Latvia the white-backed woodpecker exhibits a strong presence with large populations as the forestry industry in these countries differs from Sweden in terms of what type of trees they use and how they manage dead wood. The purpose of this study is to assess whether an area at lake Erken’s northern shore called Hasselhorn in Stockholm County achieves the guidelines determined by Naturvårdsverket. Naturvårdsverket has determined that the white-backed woodpecker at least need 20m3/ha dead deciduous trees in a habitat and an average age of >80 years to be considered as an optimal area for the white-backed woodpecker. The focus area was localized with IR-images to determine an area rich with deciduous trees and an area of 100ha was drafted. Sixty sample points were randomized in the area. All living and dead trees at each points were measured with a tree caliper and clinometer to determine the amount of wood in m3/ha. Age was determined visually for each sample point. The study showed that Hasselhorn currently does no achieve the optimal status for all parameters in the study to make it a suitable habitat for the white-backed woodpecker. On the other hand, the area does meet the guideline set by Naturvårdsverket of more than 20m3/ha dead deciduous wood and more than 75% deciduous trees in the area, however it does not show an average age of >80 years. Species distribution of living deciduous trees exhibits large volumes of aspen, which is considered to be a main source of food since they contain the type of bugs preferred by the white-backed woodpecker. With the right conservation methods, the study shows that Hasselhorn can become a viable habitat for the white-backed woodpecker in the near future.

I Sverige finns många rödlistade arter vilka hotas av utrotning i olika utsträckning. Det finns även flera exempel där skydds- och bevarandeåtgärder utförts och som framgångsrikt bidragit till en stabilisering av arten. Vitryggig hackspett är en art i akut behov av kraftiga insatser för att Sverige ska kunna få en livskraftig stam. Två åtgärdsprogram har hittills tagits fram med just detta mål, ett för perioden 2005–2008 och ett som gäller från 2017–2021. Ett flertal åtgärder föreslås i programmen, främst med fokus på återupprättande av lämpliga habitat för vitryggen. 2020 blev ett lyckat år för arten men dess hotstatus kvarstår. Frågan är varför de åtgärder som utförs inte har gett det önskade resultatet? Det största problemet är just bristen på lämpliga habitat. De områden som finns är inte av tillräckligt hög kvalitet och kan därför inte hysa populationer stora nog för att hackspetten inte ska dö ut. Nationellt hade troligtvis en population på runt 200 – 300 par utgjort en tillräckligt stor grupp för att undvika ett utdöende. Som det ser ut nu är den svenska stammen uppdelad i ett antal delpopulationer. Om dessa grupper vore sammanlänkade genom att individer hade möjlighet att röra sig mellan områden i en så kallad metapopulation hade överlevnadschanserna ökat ytterligare. Både den norska, finska och ryska stammen är stabilare än den svenska och en förhoppning finns om att alla dessa populationer i framtiden ska kunna utgöra en mer storskalig metapopulation. För att detta ska ske krävs i första hand bättre habitatbiotoper som dessutom innehåller de vedlevande insekter som främst utgör hackspettens föda. Det är osäkert om de arter vitryggen livnär sig på finns i tillräckligt stor utsträckning i de svenska skogarna. Det krävs storskaliga restaureringsåtgärder av lövskog för att främja både de vedlevande insekterna och hackspetten. Trädslag som asp, björk och al behöver gynnas genom skötselåtgärder och produktionen av död ved, främst stående, måste stimuleras för att snabbare få fram tillräckliga volymer. Om inte dessa åtgärder vidtas har den vitryggiga hackspetten knappast en framtid i de svenska skogarna.

Studien har använt ny metod för att klassificera vitryggig hackspetts skogarförutsättningar för häckande revir. 287 hektar skog värdeklassades med minstav värdeklass 1 (42 ha) och mest av värdeklass 2 (195 ha). Död ved måste ökaför att populationen av vitryggig hackspett ska öka. De åtgärder som behövergöras är ringbarkning och att minska granvolymen för att värdeklasserna ska nånästa värdeklass. Resultatet tyder på att förutsättningarna för häckningsrevir ärgoda, dock måste vissa restaureringar göras för att vitryggig hackspett skaetablera sig i området.

The purpose of the study is to develop a method that generates areas in the municipality of Karlstad that satisfies the habitat area requirement for the bird species lesser spotted woodpecker (Dendrocopos minor). The purpose is also to compare two different databases (kNN-Sweden and the Vegetation Map). Habitat area requirement for lesser spotted woodpecker is 40 ha of forest dominated by deciduous trees, which may be fragmented over a maximum of 200 ha. The software ArcMap was used to developed method to generate habitat areas, based on input from the kNN-Sweden and the Vegetation Map databases. The habitat areas were reviewed and compared by overlay analysis and compared to reported observations. Generated habitat areas from the kNN-Sweden database and generated habitat areas from the Vegetation Map database differed significantly. The format of the input data and the threshold values are probably contributing reasons of the difference. An important shortage of the kNN-Sweden database is that a buffer zone around the water surfaces at generalization has been masked off and hence the volume of mature deciduous forest generally underestimated. The number of observations of lesser spotted woodpecker within the habitat areas differed between the kNN-Sweden and the Vegetation Map that fulfilled the requirement. The Vegetation Map had 138 observations of lesser spotted woodpecker while the KNN-Sweden only had 38 observations. / Karlstads kommun behöver finna potentiella habitat för fågelarten mindre hackspett, som är en förslagen ansvarsart i kommunen. Mindre hackspett behöver minst 40 ha äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 ha för häckning. Behovet kan ses som artens habitatvillkor vid utsökning av potentiella områden för dess habitat. Syftet med studien är att utveckla en metod för att finna områden i Karlstads kommun som uppfyller habitatvillkoret för mindre hackspett. Syftet är även att jämföra två olika databaser, kNN-Sverige och Vegetationskartan, vid dess användning som indata. kNN-Sverige är en rikstäckande databas med information om Sveriges skogar och dess grundformat är digitala kartor i rasterformat med en upplösning på 25 meter. Informationen i kNN-Sverige bygger på en kombination av fältdata från Riksskogstaxeringens stickprovsinventering och heltäckande data från satellitbilder. Vegetationskartan består av polygonskikt innehållande klassning av olika vegetationstyper. Underlaget för vegetationsdata är flygbilder av närainfrarödkänslig färgfilm som har tolkats och karterats utifrån dominansförhållanden hos olika vegetationstyper, med stöd från aktivt fältarbete. Med hjälp av programvaran ArcMap 10.3 utvecklades en metod som genererade habitatområden, baserade på indata från kNN-Sverige respektive Vegetationskartan. Därefter granskades och jämfördes resultaten genom överlagringsanalys och kontroll mot inrapporterade observationer av mindre hackspett. Genererade habitatområden för kNN-Sverige respektive Vegetationskartan skiljde sig åt och det genererades betydligt fler områden med kNN-Sverige. Grundformatet på indata och valet av gränsvärden är troligen en bidragande faktor till skillnaderna.   Resultaten från analysen av Vegetationskartan bedöms rimligare än kNN-Sveriges resultat. För kNN-Sverige saknades även en del områden där det finns mycket lövskog, till exempel vid Klarälvsdeltat. Vegetationskartans resultat påvisade däremot att det fanns områden med mycket lövskog kring Klarälvsdeltat. En stor brist hos kNN-Sverige är att en zon kring vattenytor har maskats bort vid generaliseringen och volymen av äldre lövskog generellt har underskattats, vilket bland annat kan förklara varför inte viktiga områden kring vatten kommit med. Antal observationer som låg inom habitatområden skilde sig betydligt mellan kNN-Sverige och Vegetationskartan, inom habitatområden som uppfyllde villkoret hade Vegetationskartan 138 observationer av mindre hackspett medan kNN-Sverige endast hade 38 observationer.

Mindre hackspett (Dryobates minor) är en vanligen icke-migrerande fågel som är väldigt trogen till sitt hemrevir. Reviret bör vara minst 40 hektar och bestå av en dominerande andel lövträd samt innehålla död ved och grova träd. Studiens syfte var att undersöka den mindre hackspettens habitatanvändning i Karlstads kommun genom att bedöma antalet individer i förhållande till fyra ekologiska faktorer: mängd stående död ved och grova träd, trädskikt samt habitatstorlek. Data togs från en rapport från 2017 där en inventering hade utförts i 77 områden i Karlstads kommun. Rapporten registrerade antal mindre hackspettsindivider och flera ekologiska faktorer i varje område. Hypoteserna var att antalet individer skulle skilja sig i förhållande till: 1) mängden stående död ved, 2) mängden grova träd, 3) antal trädskikt, och 4) habitatstorlek. Resultaten visade att det fanns fler individer av mindre hackspett i områden med en riklig mängd stående död ved och grova träd jämfört med enstaka-och måttlig mängd. Områden med flera trädskikt resulterade även i ett högre antal individer jämfört med en-och två trädskikt. En positiv korrelation mellan habitatstorlek och frekvensen av individer noterades även. Den mindre hackspettens population minskar i Sverige och börjar närma sig att listas som sårbar på IUCN:s rödlista. Det innebär att förvaltare behöver ha ekologiska faktorer i åtanke vid bevaringsåtgärder. Utöver de välkända ekologiska faktorerna döda och stora träd i förhållande till mindre hackspett visade studien även att trädskikt är en viktig faktor att ha i åtanke. Dessutom var endast fem av de 77 habitatområdena i Karlstads kommun större än 40 hektar; vilket innebär att ett landskapsperspektiv är nödvändigt för att bevara konnektivitet mellan habitat, vilket är nödvändigt för en framgångsrik hackspettspopulation. / The lesser spotted woodpecker (Dryobates minor) is usually a nonmigratory bird with a high fidelity towards their home territory. The territory should be at least 40 hectares in size, consisting mostly of deciduous trees and containing dead wood and large-diameter trees. The purpose of this study was to explore the habitat use of the lesser spotted woodpecker in the municipality of Karlstad by assessing the number of individuals in relation to four ecological factors: the amount of standing dead wood and large trees, forest canopy layering and habitat patch size. Data was extracted from a 2017 report, where a field study was conducted in 77 areas in the municipality of Karlstad, Sweden. The report recorded the number of lesser spotted woodpecker individuals and several ecological factors in each area. The hypotheses were that the numbers of individuals would differ in relation to: 1) the amount of standing dead wood, 2) the amount of large trees, 3) forest canopy layering, and 4) habitat patch size. The results showed that there was a greater number of lesser spotted woodpecker individuals in areas with a rich amount of standing dead wood and large trees, versus low-or moderate amounts. Areas with a multiple forest canopy cover also resulted in greater numbers of individuals versus in single-or two-layer canopies. A positive correlation between habitat size and frequency of individuals was also noted. The lesser spotted woodpecker population in Sweden is declining and they are nearing vulnerable on the IUCN red list. This means that managers need to have ecological factors in mind when conducting conservation efforts for the species. In addition to the well-known factors of dead and large trees in relation to the lesser spotted woodpecker, this study also showed that forest canopy layering is an important factor to consider. Furthermore only five of 77 habitat patches in the municipality of Karlstad were larger than 40 hectares; thus, a landscape-level-perspective is required for maintaining connectivity among habitats, which is essential for a thriving woodpecker population.