Hiemalora is a genus residing within the Ediacaran biota. There are just two species of Hiemalora; H. stellaris and H. pleiomorphus. Despite there being only being two species within this genus, there is a degree of morphological variability within each species which is highlighted by the description of specimens around the world. The distribution of Hiemalora is global with specimens observed in Newfoundland, England, the White Sea (Russia), Siberia, Australia and arctic Norway. There has been a great deal of evolution in the interpretation of Hiemalora since the original description of H. stellaris in 1980. This genus was first interpreted as a hydrozoan with a central polyp with radiating tentacles (Fedonkin. 1981). It is now thought to be associated with rangeomorphs as a holdfast-type basal attachment structure. It is most closely linked to the frondose taxon Primocandelabrum which is abundant in Mistaken Point, Newfoundland and Charnwood Forest, England.The Hiemalora fossils in this study are sampled from the Indreelva member on the Digermulen Peninsula, Finnmark, Norway during fieldwork in both 2015 and 2018 at two close although separate localities. The most abundant species in this study is H. stellaris which makes up the majority of the 9 samples. There is also the potential inclusion of a H. pleiomorphus specimen, which features a distinctly different morphology to the other Hiemalora samples. One specimen has been identified with what is possibly a Primocandelabrum frond attachment. It is almost certainly a rangeomorph although the affinity is up for debate. One of the main aims for this study is to, as accurately as possible, determine the taxonomic affinity for all the specimens. This is subsequently an aim to better understand the biota inhabiting the Ediacaran seafloor in Digermulen Peninsula and the palaeoenvironment. This study is the first incorporating Hiemalora concerning material from the Digermulen Peninsula since the work done since Farmer et al. in 1992 and the first study in this area solely focused on the genus. Due to this, the study is allowing for the comparison between modern interpretations of Hiemalora from other Ediacaran locations around the world. Due to the Digermulen Peninsula residing on Baltica during the Ediacaran, comparisons to Avalonian assemblages such as in Newfoundland and England may highlight polarising features or many similarities. / Hiemalora är ett släktskap av skivformad organism som levde under Ediacaraperioden. Ediacara är den sista perioden under Neoproterozoicum och varade från 631Ma till 541Ma. Fossil av Hiemalora är globalt distribuerade, med exemplar från Ryssland, England, Kanada, Australien och Norge. Hiemalora-exemplaren i denna studie hittades på Digermulen-halvön i Finnmark, Norge. Det har funnits många olika tolkningar av Hiemalora kring dess livsstil, utseende och dess affinitet inom fylogenien eftersom den först beskrevs 1980. Den enkla uppbyggnaden hos fossilen, med bara en central skiva och "tentakelliknande" strålar som härrör från det i ett plan lämnar mycket för tolkning. Hiemalora är relativt sällsynt i jämförelse med andra skivformade fossil. Andra discoidala Ediacarafossil som Aspidella är mycket vanligare. Det finns två arter av Hiemalora som har beskrivits. Dessa är H. stellaris och H. pleiomorphus. Det finns subtila morfologiska skillnader mellan dessa arter. Skillnader mellan dessa arter inkluderar parallella ribbliknande strukturer på ytan av den centrala skivan av H. pleiomorphus och tätt packade strålar. Den centrala skivan i H. pleiomorphus är också proportionellt större i jämförelse med dess centrala skiva. H. stellaris har associerats med fronds. Fronds är en förgreningsstruktur som är orienterad vertikalt i vattenkolumnen. Dessa strukturer är associerade med olika skivliknande organismer och kan ha en stor morfologisk variation. Den frond som är associerad med H. stellaris är Primocandelabrum. Denna frond ses vid H. stellaris fossil i Newfoundland, Kanada. En frond som är tveksamt identifierad som Primocandelabrum ses vid en av Hiemalora-exemplaren i denna studie. Betydelsen av detta skulle vara att det är det första Hiemalora-exemplaret utanför Newfoundland och Charnwood Forest, England som bevaras med en Primocandelabrum frond. Det finns nuvarande idéer att Primocandelabrum och H. stellaris kan vara samma organism fast med olika delar bevarade. Faktumet att båda delarna är bevarade på Digermulen halvön kan ge mer inblick i detta. Sju av Hiemalora-exemplaren i denna studie är H. stellaris, medan en art möjligen är H. pleiomorphus. Provet med fronden är sannolikt H. stellaris, men på grund av att den är dåligt bevarad runt centralskivan är dess affinitet inte säker. En dålig bevarandekvalitet hos många exemplar i studien gjorde det svårt att identifiera den. Bevarandet ger dock en inblick i miljön som Hiemalora bodde i och under vilka förhållanden den dog. Många platser runt om i världen har exceptionellt bevarade fossil som kan ha varit möjligt på grund av en händelse där alla blev bevarade samtidigt, likt de vulkaniska askadepositionerna i Newfoundland. Detta var inte fallet i Digermulen-halvön, där organismer sannolikt inte begravdes omedelbart efter döden.

The Digermulen Peninsula, Arctic Norway, offers a unique section of late Ediacaran to Cambrian sediments in an almost complete succession within the Vestertana Group. The proposed annelidan fossil Sabellidites cambriensis is found here, within the Lower Breidvika Member and is believed to exist also in the underlying Manndrapselva Member of the Stáhpogieddi Formation. Three cycles are recognized from the Manndrapselva Member, the uppermost being the third cycle, and the sediment interval of interest for this study ranges from the third cycle of the Manndrapselva Member to the Lower Breidvika Member where the Ediacaran–Cambrian boundary is situated. The distribution of Sabellidites has been investigated in three different localities on the Digermulen Peninsula, and from two of these stratigraphical logs were made and the sections were documented with photographs. The logs were created over sediments from Locality 1: Bárdeluovttjohka and Locality 3: Manndrapselva in the interval of the top of the Manndrapselva Member and Lower Breidvika Member. Previous studies have shown that the stratigraphical distribution of Sabellidites is within the Lower Breidvika Member. New results presented in this study extended the temporal distribution downwards in the third cycle of the Manndrapselva Member and closer to the Ediacaran–Cambrian boundary. The boundary is indicated by the trace fossil Treptichnus pedum. A few samples, collected from the logged sections, were found below the T. pedum level, indicating late Ediacaran origin. Three samples were collected even further down, close to the base of the Manndrapselva log, but these could only loosely be identified as Sabellidites and further analysis is required on these specimens. The Sabellidites distribution range from the Digermulen Peninsula was briefly compared to other locations and a global correlation is possible. The results here indicate that Sabellidites is an excellent reference taxon for the terminal Ediacaran and early Cambrian and that the succession on the Digermulen Peninsula may be one of the most important for global correlation across the Ediacaran-Cambrian boundary. / På Digermulenhalvön i arktiska Norge finns en nästan helt oavbruten sektion av sediment från sen ediacara och tidig kambrium. Fossilet Sabellidites cambriensis, som tros tillhöra phylat Annelida, går att hitta här inuti sediment från det undre Breidvikaledet och det underliggande Manndrapselvaledet. De här två leden ingår i Vestertanagruppen. Tre cykler är identifierade från Manndrapselvaledet och den översta är den tredje cykeln. Distributionen av Sabellidites i de här sedimenten har undersökts i tre olika lokaler på Digermulenhalvön, och två biostratigrafiska loggar ritades och dokumenterades med foton. Tidigare har studier påvisat Sabellidites i det undre Breidvikaledet, men resultaten från den här studien visar att det går att hitta Sabellidites även i den tredje cykeln av Manndrapselvaledet vilket är längre ned i sedimentföljden, och således också äldre sediment som ligger nära gränsen mellan ediacara och kambrium, som är ett mycket intressant och omdiskuterat geologiskt tidsavsnitt. Gränsen indikeras av ett spårfossil vid namn Treptichnus pedum och resultat ifrån den här studien påvisar Sabellidites nedanför nivån för T. pedum. Det här förlänger spannet inom vilket man kan hitta Sabellidites och resultaten från Digermulenhalvön har jämförts med områden runt om i världen i ett försök att korrelera dem med varandra. Studien visar att en global korrelation är möjlig vilket gör Sabellidites till ett utmärkt referensfossil för undre kambrium och sektionen på Digermulenhalvön är exceptionellt bra för att undersöka förhållandena kring gränsen mellan ediacara och kambrium.