Uppsatsen handlar om digitala visuella effekter och hur de används i fantasyfilmerna Harry Potter och de vises sten (2001) och Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011). Filmanalysen är avgränsad till scener som är viktiga för filmens narrativ. Scenerna utgör centrala delar av den klassiska dramaturgiska modellen. Syftet med uppsatsen är att undersöka om de visuella effekterna har någon narrativ betydelse och funktion inom de två Harry Potter-filmerna. I uppsatsen används litteraturen till att skapa ett analysverktyg som inkluderar en undersökning av effekternas form och syfte, samt en narrativ analys av de visuella effekterna. Uppsatsen avslutas med slutsatsen att båda Harry Potter-filmerna är beroende av visuella effekter, samt att effekterna har en avsevärd betydelse för filmernas narrativa förmåga och utveckling.