De primära rättskällorna på rättsområdet offentlig upphandling utgörs av gemenskapsrättsliga direktiv, vars huvudsakliga syfte är att främja den fria rörligheten inom unionen. Möjligheten att överpröva felaktiga upphandlingar regleras i två rättsmedelsdirektiv, utifrån vilka den processrättsliga delen av svensk upphandlingsrättslig lagstiftning har utformats. Direktiven har resulterat i att det i Sverige är möjligt överpröva felaktiga offentliga upphandlingar. Domstolen har vid överprövning möjlighet att besluta antingen att upphandlingen skall rättas eller att den skall göras om. Oberoende av domstolens beslut har ett ingånget offentligt kontrakt dock inte kunnat ogiltigförklaras i domstol. Rättsmedelsdirektiven har på senare år varit föremål för revideringar, vilket har resulterat i direktiv 2007/66/EG. I och med implementeringen av det nya direktivet införs nu i svensk upphandlingsrätt en ogiltighetssanktion, vilken innebär att domstol får behörighet att upphäva ett ingånget offentligt kontrakt. För att inte alltför problematiska och oproportionerliga konsekvenser skall uppstå till följd av ogiltighetsförklaringen lämnar direktivet dock ett visst utrymme för flexibilitet i tillämpningen av ogiltighetssanktionen: att hänvisa till att tvingande hänsyn till allmänintresset kräver att kontraktets verkan upprätthålls. Begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset har sitt ursprung i gemenskapsrätten och utgör möjligt undantag från den gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet. Det handlar om de så kallade gemenskapsrättsliga rättfärdigandegrunderna, vilka återfinns dels i EG-fördragets artikel 30, dels i gemenskapsrättslig praxis. Avseende tillämpningen av den upphandlingsrättsliga undantagsgrunden hänvisar regeringen i ”Ds 2009:30” till dessa rättfärdigandegrunder. Uppsatsen visar att en dylik hänvisning inte fullt ut besvarar frågan hur undantagsgrunden skall tillämpas på upphandlingsområdet.

No description available.