I nuklearmedicinska verksamheten utsätts personal för strålning på olika vis. Huvudsakligen genom administrering av radiofarmaka som injicering eller avfallshantering men även genom att befinna sig nära patient efter injektion av radiofarmaka. Med strålning finns risker för skador som förekommer i cellnivå. Två typer av effekter förekommer vid bestrålning av vävnaden, deterministiska och stokastiska skador. För att minska risken för skador har strålsäkerhets-myndigheten (SSM) föreskrivit dosgränser som inte får överskridas. Syftet med studien var att kartlägga stråldoser till personal inom nukleamedicinska verksam-het. I studien kontrollerades fingerdoser för personal inom PET/CT, där små termoluminiscenta dosimetrar (TLD) placerades på sex fingertoppar hos personal-en. Stråldoserna mättes vid tre arbetstillfällen; uppackning av 18F, injicering med automatisk injektor samt manuellt uppdrag och injicering av 18F märkt läkemedel. För att fastfälla risken för internkontamination av personal vid ventilationsunder-sökningar med 99mTc-aresol, placerades personalen under en gammakamera och antalet pulser som fastställdes översattes till aktivitet genom en fantommätning. Dessutom mättes doshastigheten hos patienter injicerade med 18flour märkta läke-medel. Ett dosratinstrument (Ram GENE mark iii) användes för att mäta dos-hastigheten vid sju olika mätpunkter och tre olika avstånd. Enligt resultaten upp-nådde ingen SSM’s dosgränser. Skillnad mellan injicering manuellt och med auto-matisk injektor visade en stor variation vid erhållna resultat. Dosratmätningarna visade en mycket tydlig sänkning för varje gångavstånd ökade. Mätningarna för internkontamination visade att personalen inte utsattes för höga stråldoser med avseende på internkontamination. Den minsta detekterbara aktivitet var 0,0008 MBq. Det som konstateras utifrån studien är att hantering 18F ger högre stråldoser än 99mTc (200 keV), då den har en mycket högre fotonenergi (511 keV). / Working staff in nuclear medicine are exposed for radiation in different ways. Mainly by the administration of radiopharmaceuticals, such as injection or dis-posal, even by being close to the patient after injection of radiopharmaceuticals. With radiation there are risks of damage occurring at the cellular level. Two types of effects are found in the irradiation of tissues, deterministic and stochastic injuries. To reduce the risk of injury, the Swedish radiation safety authority (SSM) has prescribed dose limits that cannot be exceeded. Among other doses, there are limits for the fingers per year. The purpose of the study was to control radiation doses to personnel working in nuclear medicine. In the study finger doses were controlled for personnel within PET / CT, where thermoluminescent dosimeters (TLDs) were placed at six fingertips. Radiation doses were measured at three moments; unpacking of 18F, injection with automatic injector and manual injection of 18F labeled drug. To determine the risk of internal contamination of personnel that performs ventilation studies with 99mTc aresol, staff were placed under a gamma camera and the number of pulses detected were translated into activity through measurement of a radiation source (cylinder filled with known activity). In addition, the dose rate was measured around patients injected with 18flour-labeled drugs. A dose rate detector (Ram GENE mark iii) was used to measure the dose rate at seven different measuring points and three different distances. Difference between injection manually and with automatic injector showed a large variation in results obtained and SSM’s dose limits weren’t reached. The dose rate measurements showed a very clear reduction for each time the distance increased. Internal contamination measurements showed that staff were not exposed to high radiation doses regarding internal contamination and the least detectable activity was 0.0008 MBq. The study showed that handling 18F produces higher radiation doses than 99mTc (200 keV), as it has a much higher photon energy (511 keV).

A significant portion of cancer patients receive radiotherapy as part of their curative or palliative treatment plan. Radiotherapy is however greatly limited by radiation induced toxicities in healthy tissue surrounding the tumour, which can lead to long-term or acute complications for a patient. In response to this issue, recent studies have considered a new technique called FLASH radiotherapy, where ultra-high dose rates have been shown to effectively reduce toxicity in normal cells whilst maintaining a tumour response equivalent to conventional dose rates. However, the exact mechanism for this effect is not yet well understood. This project seeks to investigate if certain dose delivery patterns exist where there is an increase or reduction of concentration of the toxic radical hydroxyl, which is known to play a key role in the damage of DNA in the cell, for unchanged total dose. This was done by simulating the chemical reactions which take place when water is irradiated with ionizing radiation using a simple model system consisting of water with free oxygen dissolved into it, called RadChemModel. Using basic reaction laws from chemistry, the concentration of each chemical species involved was solved for from a system of linear and non-linear ordinary differential equations. The concentration of hydroxyl was calculated as a function of time for a range of irradiation beam patterns. This model supports that there could be a difference in toxicity between FLASH and conventional beam parameters. Furthermore, a shift in the behaviour of hydroxyl suggesting reduced toxicity was observed at FLASH dose rates with very high beam pulse frequencies. However, the results obtained do not provide enough information to confirm that the concentration of hydroxyl is reduced with FLASH beam parameters. / En stor andel cancerpatienter får strålterapi som läkande eller palliativ behandling. Strålterapi kan ge upphov till allvarliga skador i den friska vävnaden i närheten av tumörområdet. För att förebygga omedelbara så väl som långsiktiga skadliga effekter av strålterapi, har nyligen pulicerade studier undersökt en ny teknik som kallas för FLASH strålterapi. Man har påvisat att ultra-höga doshastigheter kan minska strålskadorna i friska celler samtidigt som tumörkontrollen bevaras. Emellertid finns ännu ingen tillräcklig förklaring för den exakta mekanismen bakom fenomenet. Målet med detta projekt är att undersöka om en ökning eller minskning av koncentrationen hos radikalen hydroxyl, som är känd för att spela en kritisk roll i framkallandet av DNA skador, kunde upptäckas för särskilda doseringsmönster med en oförändrad total dos. Detta studerades med en enkel matematisk modell (RadChemModel) för vatten med upplöst syre. Med denna modell simulerades de kemiska reaktioner som äger rum när vatten bestrålas med joniserande strålning. Från fundamentala kemiska reaktionslagar, kunde koncentrationen av hydroxyl som funktion av tid fås genom att lösa ett system av linjära och icke-linjära ordinära differentialekvationer. Den här modellen visar att det kan finnas en skillnad i strålinducerade skador mellan FLASH och vanlig strålterapi. Resultaten från väldigt höga pulsfrekvenser med FLASH antydde också att mindre hydroxyl producerades och därmed att strålskador kan vara beroende av både doshastighet och pulsfrekvens. Däremot är resultaten inte tillräckliga för bekräfta att koncentrationen av hydroxyl är reducerad för FLASH.