Zimbabwe har varit utsatt för ekonomiska sanktioner sedan 2002 och syftet med studien har varit att analysera perioden mellan år 2001 och 2005 för att se om sanktionerna bidragit till oavsedda konsekvenser i landet. Utöver detta var syftet att förklara sambandet mellan ekonomiska sanktioner och ökat statligt förtryck som i sin tur leder till ökade kränkningar av mänskliga rättigheter. Den kvalitativa inomfallsmetoden - kongruensmetod - användes för att testa Dursun Peksens (2009) teori om fyra faktorer i ekonomiska sanktioner, som kan bidra till ökat förtrycks överensstämmelse med situationen i Zimbabwe. Tre av fyra faktorer stämde överens tämligen väl med situationen i Zimbabwe, medan den fjärde faktorn inte stämde överens lika väl. Studien kom fram till att de ekonomiska sanktionerna hade bidragit till ökat statligt förtryck, vilket i sin tur hade bidragit till ökade kränkningar av mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Sambandet kan förklaras enligt följande. De ekonomiska sanktionerna bidrog till en ekonomisk kris som negativt påverkade de genomsnittliga medborgarnas levnadsvillkor på många områden. De försämrade livsvillkoren bidrog till ökad aktivitet i oppositionen och befolkningen vilket i sin tur bidrog till att staten ökade sitt förtryck. Vidare målade staten upp de ekonomiska sanktionerna som ett extern hot mot landet och staten legitimerade därmed sitt ökade förtryck med att de skyddade landets suveränitet mot ett externt hot.