Jag har arbetat på lågstadiet i fem år och har upplevt att talutrymmet skiljer sig ganska mycket mellan pojkar och flickor under lektionerna. Min åsikt är att detta behöver göras mer synligt, för både lärare och elever, så att vi kan arbeta för att skapa en bättre balans i talutrymmet mellan pojkar och flickor. Enligt flera artiklar är pojkar mer muntligt aktiva än flickor under lektionstid (Kommer, 2006; Morrissette, Jesme & Hunter, 2017). Hur stort talutrymme eleverna får är givetvis en viktig del av undervisningen och kan självklart vara avgörande för deras självkänsla och framgång i skolan. Syftet med denna kvalitativa fallstudie är att undersöka hur några lärare i årskurs tre beskriver hur de uppfattar att talutrymmet fördelas mellan flickor och pojkar i klassrummet samt vad det finns för tänkbara pedagogiska strategier att alla elever ska kunna få sin stämma hörd. Jag har intervjuat tio lärare och arton elever i årskurs 3. I intervjuerna uttrycker flickorna att pojkarna tar större talutrymme, medan pojkarna inte upplever någon skillnad mellan könen. De flesta lärarna uttryckte att pojkarna tog större talutrymme än flickorna. De var några lärare som inte upplevde någon skillnad mellan könen och menade att detta berodde på att flickorna i deras klass var ”starka”. I den litteratur jag har tagit del av har jag inte funnit något entydigt stöd för att ”starka” flickor skulle påverka talutrymmet. I mina intervjuer framkom att lärarna använde sig av metoder och läromedel som hade en positiv påverkan på talutrymmet. De menade att läromedel och metoder som strukturerade hur talutrymmet skulle fördelas, både tidsmässigt och i form (enskilt, i par, i helklass), gynnade samtliga elever och gjorde att fler elever fick komma till tals.