Den här uppsatsen granskar hur ensamkommande unga tjejer, som uppges vara gifta, konstrueras i Migrationsverkets och Socialstyrelsens publiceringar om barn som kommer till Sverige och uppges vara gifta. Problematiken kring barnäktenskap har de senaste åren ökat enligt myndigheterna. Fokus i den här studien ligger främst på ensamkommande tjejer, då de i dessa texter får ett visst utrymme medan de i andra sammanhang, inte minst i medierapportering, tenderar att glömmas bort i skuggan av de ensamkommande killarna. Undersökningen av texterna utgår ifrån en diskursanalytisk ansats med fokus på makt, kunskap, subjektspositioner och diskurser, för att synliggöra hur ensamkommande tjejer som uppges vara gifta framställs i publikationerna. Vidare presenteras tre teman som identifierats i läsningen av materialet och som i uppsatsen analyseras; Vilja med förhinder, rasifieringsprocesser och heder, samt tjejer som är och har problem. Studiens främsta slutsatser är att ensamkommande tjejer som uppges vara gifta hamnar mitt emellan omöjlig och möjlig. De framställs som oförmögna till egen vilja, där vuxna bör tala för dem och ge dem rätt information så att de kan skapa förståelse för sin egentliga vilja. De rasifieras utifrån sin kulturella bakgrund där antaganden om kulturella- och traditionella praktiker i relation till äktenskap och heder kopplas samman. Dessutom blir de symboler för gränsen mellan det svenska och icke svenska där de målas ut till problem: för sig själva och för samhället. Information om möjligheter och rättigheter i Sverige skrivs fram som lösning på problemen.