Den här studien undersöker hur hinduism och buddhism essentialiseras i religionsläroböcker för gymnasiet med hjälp av en korpusassisterad kritisk diskursanalys. Materialet består av kapitel ur åtta religionsläroböcker som handlar om hinduism eller buddhism. Utifrån ett kritiskt perspektiv används följande analysbegrepp för att tolka materialet: a) överskuggning av intern mångfald i jämförelser mellan världsreligioner och b) hierarkisering av olika religionsuttryck som mer eller mindre autentiska. Resultatet visar att hinduism och buddhism essentialiseras i olika textframställningar genom att de förutsätts vara homogena enheter med en given tro eller avgränsade normativa livsmål. Vidare visar studiens resultat att vissa uttryck inom buddhism framställs som mer renodlade än till exempel folkliga uttryck och att en uppfattad kärna eller grundtanke finns i de tidigaste religiösa texterna för hinduism och buddhism. Ett ytterligare fynd som visar på essentialistiska framställningar är att båda religionerna skildras ha en inneboende agens. Studien argumenterar för att essentialistiska framställningar bör undvikas i en sekulär religionsundervisning som ska framhålla religioners interna mångfald och diskuterar hur korpuslingvistik är användbart för att kritiskt granska diskurser som framkommer i religionsläroböcker.