Étudier la sécurité urbaine à Beyrouth, ville schizophrène, espace de guerre et de paix, est en soi un défi, vu la spécificité de sa précarité sécuritaire. Dans cette ville, marquée par des schismes politico-confessionnels intercommunautaires et intracommunautaires et où l’État n’est pas le seul détenteur de l’autorité, le facteur socio-économique, communément déterminant en tant qu’échelle de mesure de risques urbains et surtout sociaux, s’est avéré presque inopérant. Partant du fait que les fluctuations socio-économiques n’ont pas de répercussions signifiantes sur les risques et l’insécurité urbaine dans cette ville, une analyse plus spécifique de la sécurité urbaine est venue soutenir le principe que des risques «existentiels », endogènes à la structure politico-spatiale locale de cet espace, sont plus déterminants. L’originalité du pays s’est aussi revêtue dans une apparence de structure étatique unie, masquant une territorialisation de l’espace et des états non-unis libanais. Un mécanisme d’autoprotection est venu se substituer au contrôle et à l’autorité d’un État fragile où régime politique, ingérences, et groupes armées participent à sa destruction. La spécificité de cet espace multi-politico-confessionnel fait que l’étude de sa sécurité nécessite une lecture du territoire à une échelle micro-locale, et une analyse du mécanisme d’autoprotection qui laissent à réfléchir à de nouvelles échelles de mesure de l’insécurité dans le cadre d’une sous-discipline que nous appelons « géographie sécuritaire ». Le cas de Beyrouth se voit se détacher des analyses classiques en matière de géographie et se rapprocher, comme dans le cas d’autres États faibles ou fragiles, de la sociologie urbaine et de la micro politologie qui mettent en lumière des facteurs latents influençant la sécurité. Ce nouvel outil de « géographie sécuritaire », s’imposant à nous, chercheurs, servira, pour les géopoliticiens, comme une loupe, au prisme de laquelle, une meilleure lecture des sous-espaces infra-locaux des territoires en difficulté sera possible. / Studying urban security in Beirut, a schizophrenic city of war and peace, is in itself a challenge due to its unique security vulnerabilities. In this city, characterised by politico-religious antipathies as much as inter and intra-denominational hostilities, where authority is not lodged exclusively in the general government, the socio-economic factor, usually efficient as a scale of measurement for urban and mainly social risks, proved to be quite inoperative. Based on the fact that socio-economic fluctuations did not have significant repercussions on risks and urban security in this city, a more specific and comprehensive approach unveiled the presence of more decisive « existential » risks, endogenous to the particular type of the country’s politico-spatial structure. The country’s eccentric character revealed itself in an apparently united State structure that masks a territorialisation of public space, and thus, non-united Lebanese States. A mechanism of auto-defense grew among individuals to replace the weak authority of a fragile State in which the political regime, foreign interferences and armed group play a destructive role. The approach to the study of security in this multi-politico-religious space, which must be driven by an interpretation of the territory on a micro-local scale along with an analysis of the auto-defense mechanism, helped pave the way for the introduction of a new tool for measuring security in the framework of a sub-discipline that we agreed to call « Securitarian Geography ». Unable to fit in the classical analysis of geography, Beirut, like many other weak or fragile States, tends to require advanced studies in urban sociology and micro-political studies that put forward latent factors influencing security. This new scientific tool called «Securitarian Geography », introduced by us as researchers, will be a novelty tool in the hand of geopoliticians, to better study the specificity of infra-local sub-spaces in vulnerable territories.

Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner. / Derek Parfit is perhaps one of the most famous moral philosophers of our time. Parfit begins his first book Reasons and Persons by asking the question: what do we have most reason to do? His question touches upon what really matters, a question he continues to touch upon in his second book On What Matters. The philosopher Toby Ord argues in his book The Precipice that the challenge that defines our time, and should have a central priority, is the challenge of safeguarding humanity from so-called existential risks. An existential risk is a type of risk that threatens to destroy, or prevent, humanity’s longterm potential. Ord means that today we are at a critical time in the history of humanity that can be absolutely decisive for whether there will even exist a future for humanity. But if we are to safeguard humanity from existential risks, then an appropriate question may be in what order we should prioritize different existential risks. The Swedish philosopher Nick Bostrom, like Ord, has long advocated that existential risks should be taken seriously. He believes that preventive measures should be taken. In his book Superintelligence Bostrom argues, both extensively and well, that the existential risk that may seem most urgent, and perhaps most severe, is artificial intelligence. Bostrom believes that we have good reason to believe that the development of artificial intelligence can escalate to the point that the fate of humanity can end up beyond our own control. What he is referring to is that humans are currently the dominant agent on earth and therefore has great control, but that this does not always have to be the case. Bostrom's thesis may have seemed unconventional when it was presented, but it can also seem so today at first glance. However, he has been explicitly supported by people like Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari and Max Tegmark, who either agree or reason similarly. I myself also find Bostrom's assumptions well-founded. The conclusion that many draw is therefore that we should regard artificial intelligence as an existential risk that should be given a high priority. However, in this text I will argue for the thesis that we should not regard artificial intelligence as an existential risk. The thesis follows from an objection of my own, which I call the AI ​​paradox. According to the objection, it seems that artificial intelligence cannot lead to an existential catastrophe given certain premises that many in the debate about artificial intelligence as a threat seem to accept. The text in the essay is structured as follows. In section 2 I will present the main argument circulating in the debate about artificial intelligence as a threat. In the section I will also explain some important terms and concepts. In section 3 I begin by looking at the first premise in the argument, and also reason about its plausibility. In section 4 I proceed to the second premise in the argument and examine it similarly. Once in section 5 I choose to present my own idea, which I call the AI ​​paradox, which is an objection to the argument. In section 6 I discuss the implications of the AI ​​paradox. Finally, in section 7, I give an overall summary and a conclusion, as well as some last reflections.