Nitrogen removal in wetlands largely depends on denitrification by bacteria. The bacteria and thus denitrification is aided by environmental conditions, some of which are favoured by certain types of wetland vegetation. Previous short-term studies have suggested that nitrogen removal will increase over time. The aim of this study was to investigate whether this suggestion is true or not. In this study data from 2004 to 2014 was analysed using One-way Repeated Measures ANOVAs. The data originates from the experimental wetland facility EVA located outside Halmstad. EVA consists of 18 wetlands (area 22 m2) divided in to three vegetation types (emergent, submerged and free-developing vegetation) with six replicates each. Overall, wetlands showed a decrease in nitrogen removal over the eleven study years. In the first years, especially during summertime, wetlands with emergent vegetation were the most nitrogen removal-efficient. Differences between vegetation types disappeared a few years after their creation. In conclusion, planting emergent vegetation will most likely enhance the nitrogen removal potential of constructed wetlands in the first years after their creation. However, additional studies are needed to determine the cause of nitrogen removal potential loss with wetland ageing. / Att anläggning av våtmarker ger flera olika fördelar är sedan tidigare känt. Den främsta fördelen är deras avskiljning av bland annat kväve, vilken motverkar problemet med eutrofiering. Kväveavskiljning består av olika processer där den mest betydelsefulla är denitrifikationen. Denitrifikation är en bakteriell process som kräver vissa förutsättningar i våtmarkerna. Olika vegetationstyper uppfyller dessa förutsättningar i olika utsträckning. Bland annat därför kommer en våtmarks förmåga till kväveavskiljning delvis bero på vilken vegetationstyp som finns i våtmarken. Något mindre känt än våtmarkers fördelar är hur våtmarker bör konstrueras för optimerad kväveavskiljning, speciellt i ett längre perspektiv. För att ta reda på det undersöker denna studie hur kväveavskiljningen påverkas av våtmarkers ålder och hur våtmarkers vegetation bör utformas för maximal kväveavskiljning. Anläggnigen varifrån all data kommer är experimentvåtmarksanläggningen EVA utanför Halmstad. År 2003 färdigställdes konstruktionen av 18 stycken experimentvåtmarker (area 22 m2) med vegetationstyp som manipulerad faktor (övervattensvegetation, undervattensvegetation och kontroll). Varje vegetationstyp är replikerad sex gånger. Vegetationssuccessionen har sedan 2003 fått pågå obehindrat. Försöksupplägget för studien är en envägs-ANOVA med faktor vegetationstyp. Mätningar av kväveavskiljningen gjordes regelbundet under 11 år (2004-2014), därför användes en envägs-Repeated Measures ANOVA för dataanalys. Våtmarker med övervattensvegetation minskar i kväveavskiljningsförmåga över tid, medan våtmarker med undervattensvegetation och kontrollvåtmarker förbättrar sin kväveavskiljningsförmåga. Medelförändringen för våtmarkerna under 11 år blir en minskning på 4 %. Våtmarker med övervattensvegetation avskiljer mer än våtmarker med undervattensvegetation och kontrollvåtmarker under de första åren. Dock försvinner skillnaden mellan vegetationstyper efter bara några år. Den tid på året då mest kväve avskiljs är sommar. För unga våtmarker är skillnaderna mellan våtmarker med olika vegetationstyper mest påtagliga under vår- och sommarmånaderna. För att konstruktion av våtmarker ska kunna optimeras med avseende på kväveavskiljning krävs ytterligare studier som kan fastställa orsaken till den minskning i kväveavskiljning som skett med stigande ålder. Det mesta tyder dock på att plantera övervattensvegetation gynnar kväveavskiljningen i en anlagd våtmark.