Idag är Hornborgasjön en av Europas viktigaste fågelsjöar men det har inte alltid varit så. Innan natur och kulturvårdsintressen värnades utdikades sjön till förmån för jordbruket och lämnades att växa igen. I början och mitten av 90-talet påbörjades och färdigställdes en omfattande restaurering av sjön som i kort innebar en höjning av vattenståndet och en ökad sjöareal.   Under många år har man regelbundet testat vattenkvaliteten i Hornborgasjöns inlopp och utlopp. Rapporten syftar till att använda en del av dessa data till att undersöka sjöns retention av kväve och fosfor samt om denna förändrats i och med restaureringen. Detta gjordes med hjälp av medeldifferenserna av totalkväve och totalfosfor mellan in- och utlopp. Medeldifferenserna ger en indikation på om mindre halter försvinner ut ur sjön än som kommer in. På så sätt kan medeldifferenserna representera de halter som stannar kvar i sjön, som retenteras av sjön.   Analysen visar att medeldifferenserna av totalkväve mellan in- och utlopp har ökat efter restaureringen. Vad gäller medeldifferenserna av totalfosfor däremot kan ingen skillnad visas vid de flesta av testerna och ett utav dem visar att medeldifferenserna av totalfosfor mellan in- och utlopp signifikant minskat. Dessa resultat indikerar att restaureringen av Hornborgasjön ökat dess retenterande förmåga vad gäller kväve men inte fosfor. Dock krävs mer omfattande studier med säkrare metoder för att kunna styrka dessa resultat. / Today Lake Hornborga is one of Europe’s most important bird lakes but that has not always been the case. Before natural and cultural conservation interests were given credit the lake was drained in favor of agricultural purposes and left to overgrow. The lake was restored in the early 90’s which meant an increased area and higher water levels in the lake.   The water quality of the lake has been regularly tested in both the inlets and the outlet. This report sought to use some of this data to examine the retention of nitrogen and phosphorus in the lake, as well as the changes in retention due to the restauration. This was made by using the mean differences between the inlets and the outlet. The mean difference will indicate if less content is pouring out of the lake than in to the lake.   The analysis shows that the mean differences in total nitrogen between the inlets and the outlet have increased after the restauration. No distinction can be shown in most of the tests regarding the mean differences in total phosphorus. In fact one of the tests shows that the mean differences in total phosphorus between the inlets and the outlet have significantly decreased. These results indicates that the restauration of Lake Hornborga have increased its ability to reduce contents of nitrogen but not phosphorus. However, more comprehensive studies with more accurate methods are needed to prove these results.

Nitrogen removal in wetlands largely depends on denitrification by bacteria. The bacteria and thus denitrification is aided by environmental conditions, some of which are favoured by certain types of wetland vegetation. Previous short-term studies have suggested that nitrogen removal will increase over time. The aim of this study was to investigate whether this suggestion is true or not. In this study data from 2004 to 2014 was analysed using One-way Repeated Measures ANOVAs. The data originates from the experimental wetland facility EVA located outside Halmstad. EVA consists of 18 wetlands (area 22 m2) divided in to three vegetation types (emergent, submerged and free-developing vegetation) with six replicates each. Overall, wetlands showed a decrease in nitrogen removal over the eleven study years. In the first years, especially during summertime, wetlands with emergent vegetation were the most nitrogen removal-efficient. Differences between vegetation types disappeared a few years after their creation. In conclusion, planting emergent vegetation will most likely enhance the nitrogen removal potential of constructed wetlands in the first years after their creation. However, additional studies are needed to determine the cause of nitrogen removal potential loss with wetland ageing. / Att anläggning av våtmarker ger flera olika fördelar är sedan tidigare känt. Den främsta fördelen är deras avskiljning av bland annat kväve, vilken motverkar problemet med eutrofiering. Kväveavskiljning består av olika processer där den mest betydelsefulla är denitrifikationen. Denitrifikation är en bakteriell process som kräver vissa förutsättningar i våtmarkerna. Olika vegetationstyper uppfyller dessa förutsättningar i olika utsträckning. Bland annat därför kommer en våtmarks förmåga till kväveavskiljning delvis bero på vilken vegetationstyp som finns i våtmarken. Något mindre känt än våtmarkers fördelar är hur våtmarker bör konstrueras för optimerad kväveavskiljning, speciellt i ett längre perspektiv. För att ta reda på det undersöker denna studie hur kväveavskiljningen påverkas av våtmarkers ålder och hur våtmarkers vegetation bör utformas för maximal kväveavskiljning. Anläggnigen varifrån all data kommer är experimentvåtmarksanläggningen EVA utanför Halmstad. År 2003 färdigställdes konstruktionen av 18 stycken experimentvåtmarker (area 22 m2) med vegetationstyp som manipulerad faktor (övervattensvegetation, undervattensvegetation och kontroll). Varje vegetationstyp är replikerad sex gånger. Vegetationssuccessionen har sedan 2003 fått pågå obehindrat. Försöksupplägget för studien är en envägs-ANOVA med faktor vegetationstyp. Mätningar av kväveavskiljningen gjordes regelbundet under 11 år (2004-2014), därför användes en envägs-Repeated Measures ANOVA för dataanalys. Våtmarker med övervattensvegetation minskar i kväveavskiljningsförmåga över tid, medan våtmarker med undervattensvegetation och kontrollvåtmarker förbättrar sin kväveavskiljningsförmåga. Medelförändringen för våtmarkerna under 11 år blir en minskning på 4 %. Våtmarker med övervattensvegetation avskiljer mer än våtmarker med undervattensvegetation och kontrollvåtmarker under de första åren. Dock försvinner skillnaden mellan vegetationstyper efter bara några år. Den tid på året då mest kväve avskiljs är sommar. För unga våtmarker är skillnaderna mellan våtmarker med olika vegetationstyper mest påtagliga under vår- och sommarmånaderna. För att konstruktion av våtmarker ska kunna optimeras med avseende på kväveavskiljning krävs ytterligare studier som kan fastställa orsaken till den minskning i kväveavskiljning som skett med stigande ålder. Det mesta tyder dock på att plantera övervattensvegetation gynnar kväveavskiljningen i en anlagd våtmark.

The last hundred years humans have drastically changed the amount of available nitrogen in nature. Today human activities release twice as much available nitrogen as all natural processes are doing together. We also have degraded nature´s possibilities to take care of nitrogen through the draining of wetlands and straightening of rivers. In order to regain the potential of nitrogen retention in the water systems there now requires a reshape of the landscape we live in. A planned expansion of the mining activities in Garpenberg, Dalarna, would double the content of nitrogen in the waters below the mine. Water that already contains a high amount of nitrogen. To reduce the risk of eutrophication and increased pressure on the content of oxygen in the watercourses, in this study I investigate where a wetland with refine of nitrogen as a purpose can be located and constructed in the system of Forsån. By topographic studies one appropriate area where the river of Garpenberg flows past Krommetsbo is found. The potential of the area is supported by an inventory of species which are likely to colonize the wetland. The Krommetsbo-wetland will be able to contribute to the reduction of nitrogen in the lower parts of the system. However, additional measures are needed to change the situation in the upper parts of the system.