Syftet med denna studie är att undersöka motivet till användande av skönlitteratur i skolundervisningen samt att undersöka vilken/vilka ämnesbeskrivningar/ ämnesförståelser lärarna lutar sig mot vid användningen av skönlitteratur i undervisningen. Studien har genomförts genom intervjuer med nu verksamma svensklärare. Ett anmärkningsvärt resultat är att fyra av fem svensklärare först svarade att de använder skönlitteraturen för att det står i läroplanen. Sedan nämndes andra motiv som ordförståelse, läsförståelse, personlig utveckling och omvärldsförståelse. Det har visat sig vara att vanligt förfarande gällande varför-frågan att direkt hänvisa till läroplanen, både när det gäller de utfrågade lärarna i denna studie samt i tidigare forskning. Magnussons tre olika ämnesbeskrivningar: erfarenhets-, färdighets- och bildningsmotiven visade sig ha en betydande spridning gällande de utfrågade svensklärarnas tankesätt. Ingen av de utfrågade lärarna använde sig endast av en ämnesbeskrivning. Lärarna använde två och ibland alla tre olika ämnesbeskrivningar för att motivera användandet av skönlitteratur i undervisningen. Det visade sig att bedömning av läsning enade lärarna i ett färdighetspedagogiskt tänkande. Det är betydligt enklare att bedöma och mäta vad elever kan om litteraturen istället för att mäta och bedöma vad eleverna kan genom litteraturen. Samtliga fem lärare hade också olika erfarenhetspedagogiska motiv gällande läsning av skönlitteratur. Detta kan tolkas såsom att lärarna i viss mån använder sig av sociokulturella glasögon i undervisningen eftersom erfarenhetspedagogiken och den sociokulturella teorin har stora likheter. De bildningspedagogiska motiven visade sig främst genom valet av litteratur. Några lärare använde sig av skönlitteratur skrivna av nobelpristagare. Ett pris som ger författaren status. Det anses av flera lärare att det är bildande att läsa en text författad av en nobelpristagare. Därför kan valet av nobelpristagares böcker ses som en form av bildningsmotiv.