Bakgrund: En barnmorska, självlärd eller upplärd, har långt tillbaka i tiden assisterat kvinnan vid förlossningen. I Sverige handlägger en barnmorska den normala förlossningen. Barnmorskan har en nyckelroll i att följa kvinnan i de förlossningsställningar hon önskar. Hur barnmorskan följer kvinnan genom olika förlossningsställningar ingår i barnmorskans förhållningssätt och yrkeskunskap. Det är därför av stort värde att beskriva barnmorskans erfarenhet och inställning att följa kvinnor genom olika förlossningsställningar. Syfte: Att beskriva barnmorskans erfarenheter av att följa födande kvinnor i olika förlossningsställningar vid framfödandet. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med individuella intervjuer. Sex barnmorskor på två olika förlossningsenheter och landsting intervjuades. Resultat: Resultatet kan beskrivas utifrån barnmorskans upplevelse och erfarenhet av att hjälpa födande kvinnor med utgångspunkt på förlossningsställningar. Ett övergripande tema i analysen var hur barnmorskan följer och guidar födande kvinnor i förlossningens slutskede. Hur barnmorskan gjorde detta kan förstås genom barnmorskans erfarenheter och tankar kring att arbeta med förlossningsställningar, vid okomplicerade samt komplicerade förlopp samt hur detta påverkar graden av bristningar hos kvinnan. Resultatet beskriver även hur barnmorskan guidar samt påverkar kvinnan under förlossningen, samt vad barnmorskan tror att kvinnan önskar och upplever under förlossningen. Slutsats: Flera faktorer styr kvinnornas förlossningsställningar. De intervjuade barnmorskorna delade med sig av sin erfarenhet där kvinnans eget önskemål om ställning främjades samt att kunna uppmuntra och ge stöd. Barnmorskorna använde sig ofta av ögonkontakt med kvinnorna samt sin egen röst för att guida i slutskedet av förlossningen.

Bakgrund: Med ökande medikalisering har ryggläge blivit den allt mer använda förlossningsställningen vid födandet trots att evidens talar för upprätt förlossningsställning. En upprätt förlossningsställning underlättar förlossningen och ger kortare förlossningsförlopp, mindre risk för instrumentella förlossningar, färre episiotomier och mindre risk för påverkan på fostret hjärtljud. Barnmorskor bistår kvinnor under förlossningen och har en signifikant påverkan på vilken förlossningsställning som antas. I Tanzania föder 80% av kvinnorna på rygg. Forskning indikerar att kvinnor inte informeras om fördelar med olika förlossningsställningar och att barnmorskor ofta saknar kompetens att utföra förlossningar i andra positioner.  Motiv: Barnmorskans påverkan på kvinnans val av förlossningsställning är stor, därför bli det viktigt att förstå barnmorskors erfarenheter av förlossningsställningar. Syfte: Barnmorskors erfarenheter av olika förlossningsställningar vid sjukhusförlossningar i södra Tanzania Metod: En intervjustudie med kvalitativ induktiv design. Data samlades in genom sex semistrukturerade intervjuer med barnmorskor. Intervjuerna skrevs ut ordagrant och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Åtta subkategorier och tre kategorier framkom vid analysen Resultat: Ett tydligt tema temat Ryggläge är normen i den rådande förlossningskulturen i södra, tre kategorier Kunskap om förlossningsställningar finns ofta i teorin men saknas i praktiken, Ryggläge är normen och Normen bryts när förloppet avviker.   Konklusion: Förlossningskultur och norm styr Tanzaniska barnmorskornas val att instruera kvinnor till ryggläge vid krystning. Kollegor har ett stort inflytande på val av förlossningsställning. Rädsla för att bli straffad ifall barn eller kvinnor skadas är stor. Barnmorskor önskar att ha total uppsikt och kontroll överfödelseprocessen vilket innebär att födande kvinnor bör ligga på rygg. Möjligheten till praktisk träning i alternativa förlossningsställningar är bristande i södra Tanzania. Barnmorskor med högre utbildning är mer benägna att låta kvinnan föda i andra förlossningsställningar.

Syfte: Att kartlägga hur barnmorskor arbetar för att förebygga uppkomsten av perinealbristningar i samband med förlossning. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie där data samlades in genom en webbaserad enkätundersökning och sammanställdes med deskriptiv statistik. Resultat: Totalt deltog 86 barnmorskor, som grupperades om de arbetat ≤7 år eller >7 år. Medelvärdet för antal verksamma år var tre år (M=2,97) för gruppen ≤7 år respektive 18 år (M=18,05) för gruppen >7 år. Barnmorskorna som arbetat ≤7 år ansåg att hög arbetsbelastning påverkade uppkomsten av perinealbristningar och att omsorgsfull närvaro och c greppet var faktorer som motverkade uppkomsten av perinealbristningar. Barnmorskorna som arbetat >7 år följde PM/riktlinjer och förberedde inte kvinnorna med krystningssamtal i början av förlossningen. Båda grupperna använde norska handgreppet och majoriteten höjde barnets huvud vid framfödandet. Slutsatser: Barnmorskor använde ett handgrepp som inte var baserat på evidens eller praktisk erfarenhet. Barnmorskor med längre yrkeserfarenhet förberedde inte kvinnor i början av förlossningen, detta kan ses som bristande empowerment eller att barnmorskor med längre yrkeserfarenhet har lättare att göra en individuell bedömning. Barnmorskor med kortare yrkeserfarenhet ansåg att forcerad förlossning påverkade uppkomsten av perinealbrisningar. Barnmorskor vill ha mer utrymme åt kunskapsutbildning och lära av varandra, vilket kan stärka barnmorskors empowerment. / Aim: Investigate how midwives work to protect perineal tears during labour. Method: Quantitative cross-sectional study, data were collected through a webbased survey and compiled with descriptive statistics. Result: Total of 86 midwives participated, the mean value of active years as midwives in group ≤7 years was (M = 2,97) years. In group >7 years the mean value was (M = 18,05) years. Midwives ≤7 years considered high workload affected the onset of perineal tears and careful attendance and c grip were factors that counteracted of perineal tears. Midwives >7 years followed PM/guidelines and did not prepare women at beginning of labour. Midwives in both groups used the Norwegian hand grip and the majority of midwives raised the baby’s head during delivery. Conclusions: Midwives used a non-evidence based handgrip or practical experience. Midwives with longer experience did not prepare women at the beginning of labour, this can be seen as a lack of empowerment or that midwives with longer experience have easier to make an individual assessment. Midwives with shorter experience considered that forced delivery affected the onset of perineal tears. Midwives want more knowledge and learning from colleagues which can strengthen midwives empowerment.