<p>Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv redogöra för skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen <em>ärende</em> och <em>faktiskt handlande.</em> Begreppen analyseras utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv, där fyra kriminalvårdsspecifika utgångspunkter (regler om personligt innehav i anstalt, undersökning av brev, avskildhetsplaceringar samt visitationer av bostadsrum) står i centrum för framställningen. Uppsatsen är utarbetad enligt en rättsdogmatisk metod, vilken förutsätter en beskrivning och analys av lagar, förarbeten, juridisk doktrin samt rättspraxis.</p><p>     Någon närmare beskrivning av begreppet <em>ärende</em> har i lagen eller dess förarbeten inte givits. I den juridiska doktrinen definieras dock begreppet som en verksamhet som genom handläggning av ett <em>ärende </em>utmynnar i ett beslut, som binder enskilda eller juridiska personer till ett rättsfaktum.<strong> </strong></p><p><strong>     </strong>I motsats till <em>ärende</em> framförs det <em>faktiska handlandet</em>,<em> </em>som kännetecknas av att inom ramen för den offentliga förvaltningen utföra sysslor som inte innefattar ärendehantering. Det <em>faktiska handlandet</em> exemplifieras i förarbeten av handlingar som utgörs av en lärares genomförande av en lektion eller då en polisman dirigerar trafik.</p><p>     Separationen mellan begreppen är i normalfallet lätt att inringa, då skiljelinjen ofta utgörs av den tidpunkt, vari ett juridiskt bindande dokument eller dylikt upprättas. Denna tydliga separation medför att skiljelinjen sällan möter några större juridiska hinder.</p><p>     Dock bör skiljelinjen tillmätas större rättslig betydelse inom vissa funktioner inom den offentliga verksamheten, däribland kriminalvården. Begreppens motsatsförhållande och betydelse blir särskilt viktig i samband med åtgärder inom kriminalvården som är att betrakta som <em>faktiskt handlande</em> och som de facto innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna som stadgas i RF samt Europakonventionen. Det är därför viktigt att all myndighetsutövning som faller inom ramen för kriminalvårdens <em>faktiska handlande </em>sker i överensstämmelse med objektivitets-, proportionalitets-, och ändamålsprincipen. Risken är annars att de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna, som utgörs av krav på en förutsebar och likformig rättstillämpning inte får samma genomslagskraft som vid ett typiskt <em>ärende</em>.<em> </em></p><p><em>     </em>Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen går knappast att dra upp. Därför är det viktigt att kriminalvården tydligt definierar huruvida olika frågor är att betrakta som typiska <em>ärenden</em> eller om företeelsen faller inom ramen för myndighetens <em>faktiska handlande</em>. Förslagsvis bör stor vikt läggas på hur frågor som utgör en juridisk gråzon ska hanteras, exempelvis kontroller av bostadsrum. En återkommande diskussion och utveckling av rättspraxis på området är därför nödvändig.</p>

Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv redogöra för skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen ärende och faktiskt handlande. Begreppen analyseras utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv, där fyra kriminalvårdsspecifika utgångspunkter (regler om personligt innehav i anstalt, undersökning av brev, avskildhetsplaceringar samt visitationer av bostadsrum) står i centrum för framställningen. Uppsatsen är utarbetad enligt en rättsdogmatisk metod, vilken förutsätter en beskrivning och analys av lagar, förarbeten, juridisk doktrin samt rättspraxis.      Någon närmare beskrivning av begreppet ärende har i lagen eller dess förarbeten inte givits. I den juridiska doktrinen definieras dock begreppet som en verksamhet som genom handläggning av ett ärende utmynnar i ett beslut, som binder enskilda eller juridiska personer till ett rättsfaktum.      I motsats till ärende framförs det faktiska handlandet, som kännetecknas av att inom ramen för den offentliga förvaltningen utföra sysslor som inte innefattar ärendehantering. Det faktiska handlandet exemplifieras i förarbeten av handlingar som utgörs av en lärares genomförande av en lektion eller då en polisman dirigerar trafik.      Separationen mellan begreppen är i normalfallet lätt att inringa, då skiljelinjen ofta utgörs av den tidpunkt, vari ett juridiskt bindande dokument eller dylikt upprättas. Denna tydliga separation medför att skiljelinjen sällan möter några större juridiska hinder.      Dock bör skiljelinjen tillmätas större rättslig betydelse inom vissa funktioner inom den offentliga verksamheten, däribland kriminalvården. Begreppens motsatsförhållande och betydelse blir särskilt viktig i samband med åtgärder inom kriminalvården som är att betrakta som faktiskt handlande och som de facto innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna som stadgas i RF samt Europakonventionen. Det är därför viktigt att all myndighetsutövning som faller inom ramen för kriminalvårdens faktiska handlande sker i överensstämmelse med objektivitets-, proportionalitets-, och ändamålsprincipen. Risken är annars att de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna, som utgörs av krav på en förutsebar och likformig rättstillämpning inte får samma genomslagskraft som vid ett typiskt ärende.      Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen går knappast att dra upp. Därför är det viktigt att kriminalvården tydligt definierar huruvida olika frågor är att betrakta som typiska ärenden eller om företeelsen faller inom ramen för myndighetens faktiska handlande. Förslagsvis bör stor vikt läggas på hur frågor som utgör en juridisk gråzon ska hanteras, exempelvis kontroller av bostadsrum. En återkommande diskussion och utveckling av rättspraxis på området är därför nödvändig.

This study analyzes the court of appeals work on judging immediate care (6 § LVU) by the child´s best from 10 court cases. This study has been reviewing 10 court cases and reviewing the court of appeals applicable laws in their decisions on interlocutory order within LVU. The material than have been analyzed consists of immediate care of children, and the concept of the best interests derived from the UN Convention on the Rights of the Child. The legal sanctions includes when a state signs a convention, which Sweden has. This means that Sweden is at their disposal to offer all children within its territorial limits, up to 18 years may take part of the rights set down in the Convention of the Rights of the Child. This means that all decisions relating to the individual child, should always be taken with respect to the best interest of the child, when a child for varoius reasons end up in a lawsiut. The concept of the best interest of the child are vague and abstract because it is not clearly defined. So when authorities and courts come into contact with that kind of cases, they need to adapt the contents of the convention, to the individual childs specific situation. This can be considered to be a complex task.