The U.S. Army/Marine Corps Counterinsurgency Field Manual (FM 3-24) was published in 2006 and used by the military to consolidate counterinsurgency strategies and tactics and correct the growing military problems in Iraq. However, rather unusually, this military doctrinal publication was also heavily publicized through a wide array of media to the American public giving it an important role in political discourse and the rhetorical history of the U.S. ‘war on terror’. Beyond its military application, the FM 3-24 can be understood as a rhetorical device used by the Bush Administration to repair a collapsing ‘war on terror’ narrative and shore up plummeting public support for the war in Iraq, which had reached its lowest levels at the time of the manual’s publication. Still more important is the language in the text itself, which bears a conspicuous tone of benevolence, historically uncharacteristic to military doctrine. Despite this ‘spirit of goodwill,’ the FM 3-24, in fact, functions as a segment of the ‘war on terror’ narrative and an ideological vehicle for American global hegemony directed primarily toward American audiences. This view is justified by three main trends in the text: One, the manual omits mention of, or minimizes, the moral and political impact of military invasions on foreign countries that necessarily precede counterinsurgency operations; two, it relies fundamentally on legal arrangements with occupied countries that favor American prerogatives; and three, it reduces counterinsurgencies to a simple dichotomy between good and evil, the latter role being assigned to anyone who opposes the United States, which therefore denies the political complexities of that opposition. The FM 3-24 is a prescriptive document that has been 1) designed to militarily extend or reinforce American global power through counterinsurgency operations and 2) used politically to reproduce or justify particular attitudes in the American public that will foster support for those operations.

Uttryck för funderingar har påfunnits om befolkningens stöd innehar den signifikans i irreguljära konflikter som förmedlas av prominenta teoretiker i dagsläget, och därmed avspeglas i aktuella doktriner. Somliga menar att teoretikernas irreguljära krig inte överensstämmer med dagens då dessa författades primärt för att kontra revolutionära uppror. Dessa motsättningar mynnar ut i det vetenskapliga problemet som avses avhandlas, nämligen: innehar faktorn ”stöd från befolkningen” för hög signifikans, i relation till att försätta motståndarens stridande enheter ur stridbart skick, i aktuella styrdokument för irreguljära konflikter? Syftet med detta arbete är att undersöka om incitament finns för fortsatt, mer djuplodande undersökning i problematiken. Detta görs genom en teoriprövande fallstudie där Sir Charles Edward Callwells teorier i Small Wars: Thier Principles & Practice, vilka uttalat förespråkar att motståndarens enheter ska slås, appliceras på Vietnamkriget där den uttalade strategin inledningsvis innebar vinnandet av befolkningens stöd. Slutsatsen av studiens resultat anses vara att fortsatt forskning är önskvärd för att kunna befästa eller förkasta kritiken mot rådande paradigm. Bidraget till forskningsläget är därmed förespråkandet av en mer nyanserad bild av hur upprorsbekämpning och irreguljära konflikter kan tacklas.

No description available.