<p>När Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala startades en debatt om ”hedersmord” som i en nästan lavinartad form spred sig över hela landet. Debatten, som fördes i hela det mediala Sverige, fick snabbt uppdelning mellan två inriktningar vilka var en kulturbetonande samt en icke-kulturbetonande. Den kulturbetonande inriktningen menade att kulturella skillnader var det viktiga att fokusera på annars skulle invandrarkvinnors specifika problem osynliggöras, medan den icke-kulturbetonande inriktningen menade att ett universellt patriarkalt förtryck skulle vara i fokus, annars skulle vi spela främlingsfientliga krafter i händerna. Debatten låstes fast i denna polarisering mellan dessa två inriktningar. Syftet med denna uppsats är att, genom att studera debattens första fem månader, söka efter föreställningar som kan härledas till ett orientalistiskt ”vi” och ”dom” –tänkande för att finna inom ramen för vilken inriktning, kulturbetonad/icke-kulturbetonad, dessa föreställningar återfinns. Vidare har uppsatsen till syfte att se vilken relation dessa inriktningar har haft till varandra och vad i denna relation som föranlett en låsning i debatten. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i Saids Orientalism och de föreställningar som ryms inom ramen för denna. Samt diskursanalysens metodologiska tillvägagångssätt.</p><p>Föreställningar som kan härledas till traditionella föreställningar inom Orientalism återfanns i båda kategorierna och är inte förbehållna den ena eller andra inriktningen, däremot återfanns majoriteten inom ramen för den kulturbetonande inriktningen. Relationen mellan de två inriktningarna präglades av en polemik där den ena inriktningens anhängare beskyller den andra inriktningens anhängare för att missgynna invandrare och vise versa. Inom denna relation har det uppstått en paradox där de båda inriktningarna lyckats trassla in sig och ej ta sig loss. Och det har varit detta som föranlett debattens låsning i dessa två inriktningar.</p>

När Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala startades en debatt om ”hedersmord” som i en nästan lavinartad form spred sig över hela landet. Debatten, som fördes i hela det mediala Sverige, fick snabbt uppdelning mellan två inriktningar vilka var en kulturbetonande samt en icke-kulturbetonande. Den kulturbetonande inriktningen menade att kulturella skillnader var det viktiga att fokusera på annars skulle invandrarkvinnors specifika problem osynliggöras, medan den icke-kulturbetonande inriktningen menade att ett universellt patriarkalt förtryck skulle vara i fokus, annars skulle vi spela främlingsfientliga krafter i händerna. Debatten låstes fast i denna polarisering mellan dessa två inriktningar. Syftet med denna uppsats är att, genom att studera debattens första fem månader, söka efter föreställningar som kan härledas till ett orientalistiskt ”vi” och ”dom” –tänkande för att finna inom ramen för vilken inriktning, kulturbetonad/icke-kulturbetonad, dessa föreställningar återfinns. Vidare har uppsatsen till syfte att se vilken relation dessa inriktningar har haft till varandra och vad i denna relation som föranlett en låsning i debatten. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i Saids Orientalism och de föreställningar som ryms inom ramen för denna. Samt diskursanalysens metodologiska tillvägagångssätt. Föreställningar som kan härledas till traditionella föreställningar inom Orientalism återfanns i båda kategorierna och är inte förbehållna den ena eller andra inriktningen, däremot återfanns majoriteten inom ramen för den kulturbetonande inriktningen. Relationen mellan de två inriktningarna präglades av en polemik där den ena inriktningens anhängare beskyller den andra inriktningens anhängare för att missgynna invandrare och vise versa. Inom denna relation har det uppstått en paradox där de båda inriktningarna lyckats trassla in sig och ej ta sig loss. Och det har varit detta som föranlett debattens låsning i dessa två inriktningar.