Även om närhet är ett fenomen som flitigt studerats i tidigare forskning, har relativt lite fokus legat på dess egentliga innebörd för människor. Med hjälp av ett fenomenologiskt angreppssätt intervjuadess sex personer, med anknytning till det nutida svenska samhället, om vad närhet innebär och hur det upplevs för dem. Resultatet visade att närhet främst är ett emotionellt tillstånd som kännetecknas av ett ömsesidigt genuint intresse mellan de inblandade parterna vad gäller dessas personlighet såväl som välmående. Även om ett behov av närhet tycks finnas universellt hos människor, påverkar sociala och samhälleliga villkor hur detta behov kan ges utlopp och uttryck. Jämförelser görs till Rollo Mays existentialistiska teori om det mänskliga varats grundpelare, samt till Anthony Giddens' sociohistoriska analys av mänskliga relationer.

Bakgrunden är att det finns få referenser inom forskningen på den terapeutiska relationen som explicit handlar om psykoterapeutens känslor i relationen. Syftet med denna studie är att förstå mera om psykoterapeutens känslor, vad som utlöser dem i terapirelationen och vilka risker och möjligheter som psykoterapeuterna upplever med känslorna i terapin. Metoden som valdes är en kvalitativ metod med en explorativ ansats. Deltagarna i studien är sex psykoterapeuter; fyra kvinnor och två män i åldrarna 50-65 år. Resultatet visar att psykoterapeuterna inte kopplar egna starka känslor i relationen till positiva behandlingsresultat i terapin. De uttrycker att man som psykoterapeut bör vara observant på sina känslor och att de bör hållas i bakgrunden i relationen. I de terapier som psykoterapeuterna refererar till i intervjuerna har behandlingsresultaten dock varit goda, patienterna har upplevts som genuina och psykoterapeuterna har känt sig omtyckta av patienten. Psykoterapeuterna kopplar dock inte ihop det positiva behandlingsresultatet och genuiniteten hos patienten i terapirelationen. Genuinitet även hos psykoterapeuten, både i självkännedom och kunskap, är viktiga faktorer för att kunna utföra det terapeutiska arbetet. / There are few references in research on the therapeutic relationship that explicitly deals with the psychotherapist's emotions in the relationship. The purpose of this study is to understand more about the psychotherapist's emotions, what triggers them in the therapy relationship and the perceived risks and opportunities with their feelings.  A qualitative methodology with an explorative approach was used for this study. Participants in the study are six psychotherapists; four women and two men, aged 50-65 years. The result shows that psychotherapists do not connect strong feelings in relation to the positive outcome in therapy. They express that as a psychotherapist one should be observant of one´s feelings and that the feelings should be kept in the background of the relationship. In the therapies that participants refer to in the interviews, the results has been good, the patients have been perceived as genuine and the psychotherapists have felt genuinely liked by the patient. Participants do not connect positive treatment outcome and authenticity of the patient in the therapy relationship. Authenticity also among the psychotherapist, both self-knowledge and professional skills are important factors for the performance of the therapeutic work.