En central aspekt i det svenska krishanteringssystemet är det geografiska områdesansvaret. På lokal nivå är det kommunernas ansvar att samordna de åtgärder som vidtas av aktörer under en samhällsstörning. Tidigare utvärderingar visar på svårigheter med att samverka i relation till det geografiska områdesansvaret, och offentliga aktörer saknar en förståelse om vad ansvaret innebär i praktiken. Det geografiska områdesansvaret ger inget svar på hur en samhällsstörning ska hanteras. Just detta hur försöker Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) att söka svar på genom en inriktnings- och samordningsfunktion (ISF) samt en stödfunktion (ISF-stöd) vilket kan likställas med ett aktörsgemensamt stabsarbete. Den här studien försöker bidra till en ökad förståelse för hur offentliga aktörer uppfattar det kommunala geografiska områdesansvaret, vilka aspekter av tillit (companion, commitment & competence trust) aktörerna har till kommunen samt utforska aktörernas inställning till implementeringen av ISF och ISFstöd. Genom kvalitativa intervjuer visar studien på att aktörer har kunskapsluckor om vad det geografiska områdesansvaret konkret innebär. Resultatet visar på companion- och commitment trust till kommunen, däremot identifieras en avsaknad av competence trust till kommunens ansvar att samordna hanteringen av en samhällsstörning på lokal nivå. Slutligen visar studien att aktörerna förstår och vill implementera ISF och ISF-stöd, däremot finns en problematik om att avvara resurser till funktionerna.

Denna studie handlar om hur kommuner i Västerbottens län samverkar kring krisberedskap inom ramarna för det geografiska områdesansvaret, och hur det arbetet påverkas av både formaliseringsgrad och kommunstorlek (befolkningsmässigt, yta och befolkningstäthet). Ett speciellt fokus ligger på kommunernas lokala krishanteringsråd, samt till vilken grad samverkan överlag är formaliserad i kommunens arbete. Detta har studerats genom att se till en rad aspekter inom samverkansteorin, däribland hur strukturella faktorer och interdependens påverkar kommunernas samverkan, följt av huruvida detta påverkar aktörernas förtroende gentemot varandra. Därefter belyses vikten av gemensamma mål och värderingar i arbetet, samt graden av formalisering. Slutligen lyfts det fram hur de olika kommunala förutsättningarna kan påverka detta arbete. Den metod som använts för genomförandet är en intervjustudie med informanter från kommunerna, som även kantats av textanalytiska inslag. Informanterna tillfrågades en rad frågor utifrån de teman som utkristalliserade sig i teoriavsnittet. Empiri- och analysdelen lyfter därefter fram hur informanterna ser på respektive teoretisk utgångspunkt, och presenterar hur de idag arbetar, eller inte arbetar, med formalisering av sin samverkan. De slutsatser som kan dras från undersökningen är att de skilda kommunala förutsättningarna inte har en direkt påverkan på kommunernas samverkansarbete, samt formaliseringsgrad. Däremot finns vissa tendenser, bland annat att kommuner med lägre befolkning och ”god lokalkännedom” oftare använder sig av en lägre formaliseringsgrad i arbetet jämfört med de befolkningsmässigt större kommunerna. Dessa tendenser pekar däremot inte på några bakomliggande orsaker till varför vissa kommuner idag har lokala krishanteringsråd och inte andra – trots det lagkrav som finns. Det framgår dock tydligt att lagkraven är något skevt ställda, och passar inte de olikheter som Sveriges kommuner besitter. Därtill kan lagen anses vara något otydlig gällande vilka kommunen ska samverka med, och hur.