<p>Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.</p>

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.