Hälsoområdet genomgår en omvälvning där såväl gränsen mellan den privata och offentliga sfären, som den mellan hälsoforskning och hälsomarknad håller på att suddas ut. I det nya hälsolandskapet, fyllt av nya aktörer, ny teknik och nya källor till information, är det avgörande med en enhetlig och fungerande dataskyddsreglering, som tar vara på både individuella och samhälleliga intressen. I denna uppsats läggs fokus på mötet mellan EU:s dataskyddsförordning (GDPR) och användningen av big data analys på hälsoområdet. Här visar sig flera rättsliga spänningspunkter. Dataskyddsprinciper, individuella dataskyddsrättigheter och binära kategoriseringar i förordningen framstår som svårförenliga med vidspridd dataanalys och affärsmodeller som bygger på möjligheten att återanvända och kombinera personuppgifter från olika källor. Detsamma kan sägas för GDPR:s fokus på individen, då den registrerades kontroll och självbestämmande över sina personuppgifter försvåras avsevärt i ett algoritmiskt och datadrivet samhälle. I syfte att balansera skyddet av personuppgifter med intresset för innovation, möjliggörs undantag till både dataskyddsprinciper och individuella dataskyddsrättigheter i GDPR när uppgifter behandlas i forskningssammanhang. Genom den särskilda forskningsordningen i GDPR ges på så sätt datadriven forskning ett större spelrum. Samtidigt kan forskningsundantaget komma att försvaga registrerades självständiga beslutanderätt och dataskydd, med följd att balansen mellan å ena sidan registrerades intressen och å andra sidan intressen hos personuppgiftsansvariga, väger tungt till de senares fördel. I GDPR ges utrymme för medlemsstater att införa ytterligare villkor och forskningsundantag i nationell rätt, vilket ökar risken för en fragmentering av EU-rättsliga forskningsrelaterade personuppgiftsfrågor. I längden riskerar detta att utgöra ett hinder för dataintensiv forskning och det fria flödet av personuppgifter i unionen. Den icke-bindande definitionen av vetenskaplig forskning i skäl 159 GDPR visar att begreppet ska tolkas brett men det kvarstår fortfarande oklarheter i omfattningen av den särskilda forskningsordningen. Att dra tydliga gränser i fråga om vilken personuppgiftsbehandling som bör få stödjas på forskningsundantaget försvåras ytterligare av utvecklingen på hälsoområdet, där gränsen mellan hälsoforskning och hälsomarknad blir allt suddigare. Fortsatta avgränsningar och förtydliganden från organ som EDPB och EDPS är därför avgörande för utvecklingen och bibehållandet av en harmoniserad forskningsdefinition.