Denna uppsats undersöker hur hållbarhetsbegreppet operationaliseras inom svensk planering. Hållbarhetsbegreppet är idag frekvent använt inom den fysiska planeringen genom olika policy- och visionsdokument. Samtidigt är hållbarhet ett diffust och komplext begrepp som saknar en entydig definition och definieras olika från person till person och organisation till organisation. Hur ska då kommuner förhålla sig till och använda hållbarhetsbegreppet i vägledande och styrande dokument? För att möjliggöra en undersökning av de komplexa sammanhang som omger hållbarhetsbegreppet bygger denna studie på en fallstudie av Stockholms stad där kommunala strategiska plandokument har undersökts för att se hur hållbarhetsbegreppet används. Detta genomfördes genom att dokumenten analyserades utifrån faktorer och indikatorer som identifierades ur studiens teoretiska ramverk. De faktorer dokumenten analyserades utifrån fokuserade huvudsakligen på hur hållbarhetsbegreppet operationaliserades genom dokumentet. Detta innebär hur begreppet definieras, vilka visioner och målformuleringar som presenteras, vilka utmaningar som presenteras, hur hållbarhet ska uppnås, genom vilka strategier och åtgärder samt hur dessa motiveras. Resultatet visade att hållbarhetsbegreppet är ett svårt begrepp att hantera men att det inom Stockholms stad har gjorts försök till att etablera en konsekvent operationalisering av hållbarhetsbegreppet men att detta i praktiken har fallerat. Detta visar sig genom en problematik i att översätta övergripande hållbarhetsvisioner till konkreta och applicerbara åtgärder. Detta på grund av begreppets komplexa karaktär samt att det har använts inkonsekvent mellan de olika dokumenten som analyserats. Det gick även att utläsa tendenser till att Stockholms stad använder hållbarhetsbegreppets diffusa karaktär för att förankra önskvärda planeringsprinciper. Detta då det föreslås åtgärder med hållbarhetsplanering som motivering utan att en tydlig förankring presenteras.