John Bowlby’s work on attachment theory in the 1960s altered the cultural understanding of parent-child relationships. Bowlby argued that the ability for an individual to form attachments later in life, be that familial, romantic, or friendship is affected by whether or not that individual formed a strong attachment to a primary caregiver in early childhood. My thesis uses Bowlby’s theory as a critical lens to examine three novels by the Brontës: Wuthering Heights by Emily Brontë, Jane Eyre by Charlotte Brontë, and The Tenant of Wildfell Hall by Anne Brontë. I use this theory in order to demonstrate that these novels are what I have termed proto-attachment narratives, which is to say narratives about attachment before formal attachment theory existed, and, further, that they work to bridge the gap between the contemporary nineteenth-century debate on child rearing and Bowlby’s theory. In addition, I discuss how each of these novels exemplifies, complicates, and expands upon Bowlby’s theory in its own way. Wuthering Heights demonstrates the cyclical nature of damaged attachments and works to find a way to break from that cycle. Jane Eyre gives a clear understanding of an individual’s lifelong struggle with failed attachments and the importance of a balanced power dynamic to forming healthy attachments, and, finally, The Tenant of Wildfell Hall examines how even properly formed, healthy parent-child attachments can lead to development problems, if the power granted to those parental attachment figure is not used responsibly. I further theorize that we can use these novels as a starting point to discuss how we might define attachment narratives as a genre, as they hold many similarities with more clearly defined modern attachment narratives.

Huset består av en pelar/balkstruktur i trä med stora glaspartier mellan. Längst de två viktigaste knutpunkterna, torget och innergården, bildar pelarsättningen en arkad i bottenplan. Arkaden övergår i inglasade balkonger mot torget och en inglasad korridor mot innergården på de övre våningarna. Målet med stadsdelshuset är att skapa en öppen och välkomnande känsla. Därför finns det inget våningsplan som är helt stängt för allmänheten utan varje våningsplan har gemensamma mötesrum tillgängliga för alla att boka, och dessa ligger i anslutning till de inglasade balkongerna som också är till för alla. De stora glaspartierna ska även bidra till en öppenhet där man inte försvinner upp i byggnaden utan alltid har en kontakt med utsidan. Trä har många fördelar, dels är det förnybart och miljövänligt men det har också en bevisad positiv effekt för kontorsmiljöer. Därför tillåts konstruktionen följa med in i byggnaden och syns invändigt under bjälklaget. / The house is based on a GLT pillar and beam-construction with large glazing between the wooden structure. Along the two most importants areas, the square and the courtyard, the pillars create an arcade on entry level. The arcade merges into glazed balconies facing the square and glazed corridors facing the courtyard on the upper levels.The goal with the district hall is to create an open and welcoming feeling. That is why there is no level in the building which is completely shut off from the public. Every floor has public meeting rooms available for everyone to book and the rooms are connected to the balconies also available for everyone to use. The use of large glazing is also providing an open feeling where you don’t disappear into the building but you have a connection to the outside. Timber was chosen as main material since it has a lot of advantages. Partly because it is one of the most eco-friendly materials to use, but also because it has positive effect in an office environment. Because of this, the construction is visible from the inside of the building, bringing the timber into the work environment.

Spånga är en liten förort till Stockholm med totalt 20 000 invånare. Till största del är spånga ett kluster av olika villaområden som tillsammans knyts samman av ett mindre centrum vars plan växt fram från Spånga station. Spånga centrum har en lummig småstadskaraktär. Bebyggelsen är en brokig konstellation av typologier som sträcker sig från tidig 1900-tals klassicism till 70-tals modernism och postmoderna byggnadsverk. Tillsamman skapar bebyggelsen en osammanhängande stadsväv med en mängd odefinierade tomrum som allt för ofta utnyttjas som parkeringsplatser. Jag anser att Spånga är som ett embryo till ett ordentligt stadscentrum. Idag en aning brokigt och uppdelat men med potential att bli en centralpunkt i Stockholms området. Min ambition med detta projekt är att göra att tillägg i Spånga som stärker centrumets signifikans och utgör en grund för fortsatt stadsutveckling. / Spånga is a small suburb of Stockholm with a total of 20,000 inhabitants. For the most part, Spånga is a cluster of different residential areas that are linked together by a smaller center whose plan has grown from Spånga station. Spånga center has a calm small town character. The settlement is a diverse constellation of typologies ranging from early 1900s classicism to 70s modernism and postmodern buildings. Together, the settlement creates an incoherent urban fabric with a variety of undefined voids that are all too often used as parking spaces.I believe that Spånga is like an embryo for a proper city center. Today a bit diverse and divided, but with the potential to become a central point in the Stockholm area. My ambition with this project is to make additions in Spånga that strengthen the center's significance and provide a basis for continued urban development.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.