Esaias Tegnér (1782-1846) var en stor kulturpersonlighet i 1800-talets Sverige. I dikten ”Det Eviga” proklameras det att våldet inte förmår skapa något evigt, utan det som våldet skapar blir ”vanskligt och kort”. Den följande undersökningen tar avstamp ur detta, och vill sätta våldet hos Tegnér under närmare betraktelse. Detta gör den via att utgå från Helge Jordheims ”nya filologi”, som sätter språkets relation till historien i fokus, med specifik inriktning på Reinhart Kosellecks begreppshistoria – en teoretiker som Jordheim presenterar. Med denna teoretiska bakgrund antar undersökningen följande frågeställningar: Vad är det som Tegnér avser med våld? Hur behandlar han begreppet? Vad har begreppet för dimensioner – är det en nyanserad eller en platt förståelse? Sker det någon form av utveckling av begreppet med tiden? I sådana fall hur och vad är det som förändras? Undersökningen sätter två perioder av Tegnérs diktproduktion i huvudfokus: den tidiga diktningen 1799–1807, och den mogna periodens diktning 1808–1825. Ur detta kan uppsatsen visa på ett återkommande våldsbegrepp, som knyter an till Tegnérs idealistiska åskådning. I den första perioden är våldet är tillfälligt, negativt och känsloladdat, samtidigt som det finns en vilja att sätta begreppet under reflektion. När Tegnér mognar som diktare utvecklas begreppet. Den reflekterande hållningen byts ut mot en proklamerande. Våldet blir meningslöst, ondskefullt, krigiskt och ensamt.