Syftet med denna uppsats har varit att studera vad som har hänt med diktverket Frithiofs Saga av Esaias Tegnérs, när det har omarbetats till fullängdsoperan Fritiofs Saga av Elfrida Andrée och Selma Lagerlöf, vilken i sin tur komprimerats till ett konsertframträdande på en timme, som gavs i Karlstad av Wermland Opera 2013. Här har det undersökts vilka olika narrativ som har skapats i dessa två bearbetningar, där en huvudfråga har varit att undersöka om representationen av kvinnligt och manligt har förändrats längs med vägen. Undersökningen har skett genom närläsning av Tegnérs diktverk, vilka sedan jämförts med notmaterialet till Fritiofs Saga, samt den direktupptagning som Sveriges radio gjorde av Wermland Operas framförande. Materialet har därefter sammanställts i tabellformat och analyserats enligt Vladimir Propps systematisering för sagor, samt genom Ingrid Åkessons teori om återskapande, omskapande och nyskapande. Undersökningen visar att bearbetningar av ett litterärt material, skapar om inte nya så åtminstone andra typer av berättelser, än den litterära förlagan, samt att representationen av kvinnligt och manligt skiljer sig åt i de tre undersökta materialen.

Esaias Tegnér (1782-1846) var en stor kulturpersonlighet i 1800-talets Sverige. I dikten ”Det Eviga” proklameras det att våldet inte förmår skapa något evigt, utan det som våldet skapar blir ”vanskligt och kort”. Den följande undersökningen tar avstamp ur detta, och vill sätta våldet hos Tegnér under närmare betraktelse. Detta gör den via att utgå från Helge Jordheims ”nya filologi”, som sätter språkets relation till historien i fokus, med specifik inriktning på Reinhart Kosellecks begreppshistoria – en teoretiker som Jordheim presenterar. Med denna teoretiska bakgrund antar undersökningen följande frågeställningar: Vad är det som Tegnér avser med våld? Hur behandlar han begreppet? Vad har begreppet för dimensioner – är det en nyanserad eller en platt förståelse? Sker det någon form av utveckling av begreppet med tiden? I sådana fall hur och vad är det som förändras? Undersökningen sätter två perioder av Tegnérs diktproduktion i huvudfokus: den tidiga diktningen 1799–1807, och den mogna periodens diktning 1808–1825. Ur detta kan uppsatsen visa på ett återkommande våldsbegrepp, som knyter an till Tegnérs idealistiska åskådning. I den första perioden är våldet är tillfälligt, negativt och känsloladdat, samtidigt som det finns en vilja att sätta begreppet under reflektion. När Tegnér mognar som diktare utvecklas begreppet. Den reflekterande hållningen byts ut mot en proklamerande. Våldet blir meningslöst, ondskefullt, krigiskt och ensamt.