I Helsingborgs stad finns en läsa-skriva-garanti som garanterar att alla barn kan läsa och skriva efter sitt första skolår. Det har även utarbetats en modell för tidig läs- och skrivutveckling, som kallas för Helsingborgsmodellen. Föreliggande studies syfte är därför att undersöka några pedagogers och rektorers erfarenheter av Läsa-skriva-garantin och Helsingborgsmodellen. Utifrån detta har följande forskningsfrågor formulerats: Vilka attityder gentemot Helsingborgsmodellen och läsa-skriva-garantin kan urskiljas bland pedagoger och rektorer? Vilken syn på skriftspråklighet framförs i Helsingborgsmodellen? Vilken inverkan har modellen på pedagogers läs- och skrivundervisning och syn på lärande? Vilken inverkan anser pedagoger att Helsingborgsmodellens arbetssätt har på elever och deras möjligheter till skriftspråkligt lärande?Studiens teoretiska utgångspunkter har hämtats ifrån det sociokulturella perspektivet och Allan Lukes och Peter Freebodys (1999) resursmodell är studiens analysverktyg. Vidare har två kvalitativa metoder använts; textanalys av Helsingborgsmodellens handbok samt semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes med tre rektorer, två specialpedagoger, två speciallärare samt med fem pedagoger i F-3. Totalt har informanter från sex olika skolor deltagit i studien.Resultatet visar att pedagoger är positiva till Helsingborgsmodellen, framförallt eftersom modellen innehåller konkreta arbetssätt och ett upplägg som är välstrukturerat. Attityderna gentemot läsa-skriva-garantin skiljer sig åt. Några menar att den underlättar planering och andra menar att den bidrar till ökad stress. I Helsingborgsmodellen är det tryckta, skönlitterära böcker som förespråkas och literacypraktiker som stödjer kodning och textbruk dominerar i arbetssättet. Modellen visar således upp en smal syn på vad text är. Vidare fokuserar modellen på den didaktiska hur frågan. Studiens övergripande slutsatser är att lärare bör ha ett kritiskt förhållningssätt till de metoder de väljer att använda i undervisningen. Vidare drar vi slutsatsen att skolor behöver hitta sina egna vägar till att förbättra undervisningen, istället för att förlita sig på en färdig modell.