This paper is a qualitative study about how personnel in Homes for Care and Accommodation work with mental health issues among unaccompanied children. The purpose with this study is to identify how they are working with mental health issues and explore how the personnel would like to work if their resources were unlimited. Interviews have been used as a qualitative method in this study and a social constructionist approach has been applied. The theoretical perspective in this study is salutogenesis and this perspective has been the stepping stone during the analysis of the gathered material. A reflexive analysis of the empirical data has been made and the result is presented in several themes connected to the experience of the personnel. The result and analysis show that it is not the duty of the accommodations to work with mental health issues but still, in practice, this have become their responsibility. The methods used are mainly focusing on building relationships with and structure around the adolescents. Conversations are the most important tool when working with mental health issues. The result also presents that clear information, more help from professionals and more education are items the respondents wishes that they had access to. In the discussion, reasoning is around who has the responsibility for mental health among unaccompanied children and how an increased sense of context could be a proposition for trying to decrease mental health issues among unaccompanied children. / Detta är en kvalitativ studie som berör hur personal på Hem för Vård och Boende arbetar med psykisk ohälsa hos ensamkommande barn. Syftet med studien är att identifiera på vilka sätt personal arbetar med psykisk ohälsa samt undersöka hur de skulle vilja arbeta om det fanns tillgång till obegränsat med resurser. I studien har djupintervjuer använts som datainsamlingsmetod och en socialkonstruktionistisk ansats har applicerats. Den teoretiska utgångspunkten i studien är salutogenes och har därmed tillämpats vid analys av det insamlade materialet. En reflexiv analys av empirin har genomförts och resultatet presenteras i olika teman kopplade till personalens upplevelser. I resultat och analys framkommer att respondenterna anser att det inte ligger i boendenas uppdrag att arbeta med psykisk ohälsa men att det i praktiken fallit på deras lott. Metoder som tillämpas i det vardagliga arbetet går främst ut på att bygga relationer med och skapa struktur kring ungdomarna. Samtal är det viktigaste redskapet i arbetet med psykisk ohälsa. Vidare visar resultatet att tydligare information, mer professionell hjälp och mer utbildning ligger på respondenternas önskelista. I diskussionen förs ett resonemang kring vem som egentligen har ansvaret för att arbeta med psykisk ohälsa hos ensamkommande barn och ungdomar samt att en ökad känsla av sammanhang kan vara ett förslag till minskad psykisk ohälsa hos ensamkommande ungdomar.