I denna uppsats undersöker jag hur ett litterärt "jag" framställs i Arne Sands roman Väderkvarnarna (1962). Med utgångspunkt i Sands texter om ett gestaltskapande problem i den för Sand samtida "gestaltskapande" romanen tolkar jag Sands projekt i Väderkvarnarna som ett projekt där dess "gestaltskapande" tematiseras och problematiseras. Det är utifrån det gestaltskapande problemet som "jaget" i texten blir relevant. Om 60-talets roman har problem med att gestalta ett "jag" utifrån dess förändrade samhälle i efterkrigstidens följd, hur sker då jag-framställningen i en roman vars författare proklamerar detta problem? Samtidigt finns i Väderkvarnarna intertextuella kopplingar till vad jag i uppsatsen valt att kalla Kierkegaards ironiska jag-position. Med den Kierkegaardska ironin verkar ett fragmentariskt "jag" utan kontinuitet kunna skönjas, där "jaget" blir negativt fritt från verkligheten. Med den kierkegaardska ironin som teoretisk utgångspunkt och intertextuell vägvisare närmar jag mig i uppsatsen frågan om hur Väderkvarnarna framställer ett litterärt "jag", som genom problematiserandet av "gestalter" eventuellt  bereder väg för ett kommande litterärt "jag" i den svenska litteraturhistorien.